Inlägg

Visar inlägg från 2018

Press pause || .

twosiez

jag väntar på Samis semester, känns lite som att jag väntar på allt livet ska börja. Har allt sådant jag vill göra på paus tills han är ledig och kan avlasta mig. Lever i tvåårstrots från morgon till kväll just nu och jag orkar inte hitta på något att göra, när jag ändå vet att det inte kommer mottas bra av barnet eller att vi ändå måste avbryta snabbt för det urartar. Jag är så trött nu igen, känner mig utmattad redan när jag stiger upp på morgonen (nej, från det att jag tvingas upp av morgonpepp barn som ropar "mamma komma häääär!" och blir argare och argare för varje sekund jag drar mig i sängen).
Borde ta mig i kragen och ta mina sköldkörtelprover, de är inte kollade sedan i februari och då fick jag inte tag på min läkare, så vet inte vad provsvaren sa. Måste ju varit okej vad läkaren anbelangar då hen inte försökt kontakta mig igen. Musten rann ur mig, orkar inte hålla på när jag ändå inte känner att jag får hjälp. Men ja, kanske dags att ta nya prover. För att det ska fungera praktiskt för mig, måste jag ändå vänta tills Sami har semester. Och då har väl läkaren semester också. Snark. Rent ut sagt. Borde finnas en barnhage en kunde lämna sina barn i för att ta prover på sjukhuset.

så, jag får ha kvar mitt lilla liv på hyllan i cirka tre veckor till. Börjar kännas aningen klaustrofobiskt, men vad gör en inte för eh konsten. Om cirka tre veckor, dock. Då. Då ska jag leva. Jäklar i min lilla låda, vad jag ska leva. Promenera och simma och dricka kaffe och ligga i hängmattan med en bok och sova och jag vet inte ens allt. Jag längtar!

Strömmingspilke.

st1
st2
st3
st4

I mitt liv står det still hur jag än springer.

hm1
hm2

i min hjärna står det stilla, utanför fönstret går det vita gäss på de grågröngrumliga vågorna. Jag kommer snart få ont i magen, för jag äter mjölkchoklad fast jag inte tål det egentligen. Vuxet, hanna. Vuxet. Jag kanske inte vill vara så vuxen idag. Jag drömmer om att ha tid att gå på loppis i lugn och ro, om att köpa hem de där bärbuskarna vi planerat plats för. Hur ska jag hinna? Känner ibland att livet rusar ifrån mig och att jag liksom inte hinner med. Försöker tänka att det bara är nu. Det kommer lugna sig. Det kommer lätta. Sen. Nu får jag bita ihop och göra det bästa av situationen. Kämpa framåt och försöka att inte titta tillbaka.

periodvis hanterar jag livet dåligt. Just nu har jag ramlat in i en sådan period. De går över. De suger, men de går över.

Innan myggen åt upp mig.

ris1
ris2

Låt en mamma leva.

lose

vi är inne i någon konstig cirkel just nu, barnet vaknar mitt i natten och ska inte somna om. Jag kan inte heller somna om, så alla är vakna. Dagen som börjar efter en hackig natt är som en berg- och dalbana och jag hanterar det dåligt på för lite sömn, så klart. Lägg till att språket vaknat hos den lilla och att munnen går nonstop morgon till kväll. Håhå. Missförstå mig rätt, jag är glad att talet börjar lossna och jag tycker det är roligt att prata med henne. Men. Ja. Huvudet måste få vila. Även hos en trött mamma. Överlevnad just nu stavas: K A F F E. Och mycket av den varan (tur att jag är så himla bra på att stava, då).

ute pustar Nordan på och jag tänker på framtiden. Tänkte säga att det inte händer så ofta längre, men det är nog inte sant. Hinner aldrig tänka så långt på den, hur som helst. Dessutom kanske jag har släppt lite på framtidsångesten i och med att vi kunde flytta in i huset och längtet i själen kunde lägga sig. Kan inte säga att det river i mig att husets andra våning ska bli klar precis just nu heller, tycker det funkar helt okej på de kvadratmeter vi har tillgång till. Så klart vill jag att det ska bli klart och har redan i princip tänkt ut hur det ska inredas och så vidare, men vi har ju tid på oss. Det behöver inte hända nu. Allt behöver inte hända direkt.

något som däremot kommer att hända nu, är att jag ska sätta mig med Sami och äta en glass. Så det så.

Ugnsgröt med jordnötssmör.

när det är så här varmt på dagarna, orkar jag inte vara så avancerad runt mattid (läs: aldrig. Jag orkar aldrig det) så jag brukar svänga ihop en snabb och god ugnsgröt som till och med går hem hos Matvägrare nummer 1 här hemma! Receptet finns nedanför bilden ↓

grötisar

2 ägg
2 mosade bananer
1 ½ dl mjölk
2 msk jordnötssmör
2 dl havregryn
1 dl kokosflingor
4 msk blandade frön (t.ex. solros- och pumpafrön)
(1 msk chiafrön)
1 tsk bakpulver

✺ sätt ugnen på 225 grader
✺ blanda alla ingredienser ordentligt i en bunke
✺ häll upp i lagom stor form eller i muffinsformar
✺ grädda i 15-20 minuter
✺ ät som de är eller med t.ex. bär som tillbehör.

At once I knew I was not magnificent.

N1
N2

det har varit en svajig dag idag, Tova bestämde sig för morgon vid 07 och eftersom hon absolutivt definivt inte ska vila på dagen, har hennes humör dalat rätt hastigt mot kvällen. Som tur var hade vi besök i form av Åsa och Noah, som hjälpte till att hålla nivån en stund på dagen. Efter middagen har jag inte samlat många poäng i barnets bok, anar jag. Nåja. Nya tag imorgon. Har suttit på berget i solen med en glass efter att hon somnade, i alla fall. Sådan lyx att kunna göra det. Liksom inom babyvaktens räckvidd och allt.

idag har det för en gångs skull inte blåst så mycket och då kommer tydligen fyrahundra miljoner mygg fram istället. Va. Ska det vara rättvist, det? Var kommer de ifrån? Varför jagar de i flock och varför tycker de att jag verkar vara intressant byte, mitt i allt? Mörtar, är vad de är. Taskiga mörtar. Sluta äta på mig och mitt barn!

nu färgar kvällsolen allting mjukt orange och det börjar bli dags för kvällste innan natten. Lite sugen är jag ändå på att gå ut och fotografera lite, men jag tror det får bli en annan kväll. Orkar inte med fler myggbett och är så fruktansvärt trött i hela mitt jag. Ska nog koka tevatten och klia på några av de tvåhundra nya myggbetten från dagen. Eh.

I am up here in the clouds.

r1
r2
r3
r4

Feber utan förkylning.

den här helgen blev inte riktigt som jag tänkt mig, jag skulle vara produktiv och få saker gjorda (du vet, den där gamla klyschan) men istället fick jag någon konstig feber som började i torsdags. Igår trodde jag att det hade gett sig, men temperaturen klättrade uppåt igen mot kvällen. Borde kanske ha stannat hemma och vilat igår, men ville åka med till butiken och till Lumparby Ollas för att köpa honung på marknaden. Snark. Inte lätt att vara vuxen och få bestämma själv.

idag känner jag inte av någon skelettvärk eller frossa, så det kanske är över nu. Har lite nackspärr, men det får en ju av att ligga i samma ställning längre tider ändå. Hann plöja igenom hela säsongen Requiem på Netflix på en dag. Eh. Nåja. Nu måste jag precis ropa in lunchmakaren och hans kompanjon, så vi kan äta vid vanlig tid. Idag blir det pannkakor till lunch!

elefele

Följ mig via Bloglovin'.

Här kan du följa min blogg via Bloglovin'!

Hanna, förbanna 2.0.

tt1

mitt i allt återvände ljuset, inte bara till norden utan också inuti min bröstkorg. Jag vadar inte längre fram i axeldjup svart smet, mitt inre är inte fullt av grått damm och smuts. Kan inte säga att jag läkt än. Nej. Just det är jag osäker på hur en gör, men jag har vecklat ut mig, vänt ansiktet mot solen. Någonstans kröp lusten att skapa, att visa upp och att dela med mig av mina tankar och drömmar, fram.

jag har inte tänkt ge den här bloggen så mycket utrymme i min vardag egentligen, utan ha den som något att pyssla med när andan faller på. När lusten och viljan finns. Måste hålla det kravlöst, inte tänka på innehåll och kommentarer hela tiden. Bara dela med mig av vad jag vill. Jag kommer inte bli mer spännande och intressant än så här. Det är okej. Jag är okej ändå (ja, du anar mantrat). Annars kommer jag bli grå igen och det kan jag inte. Det går inte.

så, med det sagt: Hej och välkommen till Hanna, förbanna 2.0! Med ett nytt utseende, lättare arkiv och gladare (eh) attityd!

tt2

OBS!

Jag kommer att importera utvalda inlägg från mitt gamla arkiv, så det kommer väl dyka upp lite random inlägg här och där till en början. Det tar ett litet tag innan alla bitar trillat på plats.

Har inte vi träffats förut?

jag förstår att det kan verka lite underligt och plötsligt att inleda en blogg med "nu är jag här igen", men jag känner så. Jag är här igen. Jag har egentligen bloggat sedan 2008, men livet och prestationsångesten och mitt mående kom ikapp mig under 2017 och jag behövde ställa mig på bromspedalen, samla ihop mina pinaler och gömma mig i skogen ett tag. Nu har jag borstat barren av mig och känner mig redo att doppa tårna (du kommer vänja dig vid de här underliga liknelserna, lovar) i mitt favoritdrag av alla sociala medier - bloggen.

jagi

jag heter Hanna, men har svårt med just versalen H så i skrift heter jag gärna hanna. Ett litet h är bättre än tre stora alla dagar på året. Nåja. Jag har precis fyllt tjugoåtta ståtliga år på jorden, vilket firades med kaffe, tårta och ymniga svettningar å mina vägnar. Jag delar mitt liv och min vardag med min make Sami och vår lillstora Tova (2 år), till vår familj hör dessutom katterna Elvis, Mymla och Minus.

jag är hemvårdsledig med Tova, vilket betyder att jag får (minimalt) betalt att hänga med henne hela dagarna. Nej, jag har inte bråttom tillbaka till något jobb, före jag blev gravid har jag endast haft sådana där fiffiga tillfälliga tjänster och den senaste tog slut i december 2015. Tycker du att jag låter bitter? Det är nog för att jag är det. Lite, men låt oss inte fastna där.

det bästa jag vet är att få skapa, låta kreativiteten leva fritt. Detta får jag utlopp för genom att fotografera (både med systemkamera och telefonen), rita och skriva. Mer behövs inte. Jag saknar sångröst och rytm så någon slags musikpersonlighet blir det aldrig av mig.

steni

nyligen flyttade min lilla familj till en ö utanför "fasta" Åland och här tänker vi stanna, om allt går som det är tänkt. Huset vi bor i köpte vi 2014 och har sedan dess nybyggnadsrenoverat det, kan en säga. Huset var inte ett hus 2014, utan en stockstomme med tak på en igenvuxen tomt. Vi har kommit väldigt långt sedan dess, även om vi inte är klara än. Hit flyttade vi i december 2017, precis i julstöket och det var den bästa julklappen jag kunde fått. Äntligen är vi här, liksom.

alltså: jag är en flummig halvhippiemamma med stor vokabulär blandat med rörmokarhumor. Håller ingen speciell nivå i samtalsämnen och har sedan länge lagt undan den inre censureringen. Jag är spretig i vad jag intresserar mig i och är mycket svår att imponera på. Jag är introvert och högkänslig för intryck, för jag noterar allt. Har svårt att följa den röda tråden och glider ofta in på oväsentligheter som för mig känns mycket väsentliga (oftast till en början innan jag helt tappat bort mig). Jag skrattar lätt så jag gråter och gör grisljud och lika lätt gråter jag av ledsenhet eller av att jag blir berörd på annat sätt, mina känslor sitter på huden.