måndag 31 juli 2017

Den sista julidagen har passerat.

det har varit en jobbig sommar. Både fysiskt och psykiskt. Min kropp värker mer än någonsin och jag kan inte göra något för att avhjälpa det, försöker att inte förstöra magen med värktabletter. Huvudvärken har varit någorlunda konstant och ångesten, ja, den har hela tiden gjort sig påmind. Jag har inte kunnat sova, inte orkat vara vaken, saknat aptit och mest mått illa. Livet med en ettåring är inte heller alltid en dans på rosor, det har varit bråk och skrik flera veckor i sträck och inget verkar vara riktigt som hon vill, tror egentligen att inte ens hon vet exakt vad det är hon vill. Jag hade behövt semester. Ens bara två dagar i sträck där jag kunnat vara för mig själv och vila. Att Sami har semester betyder i praktiken att jag får ännu mindre avlastning, för någon måste ju bygga så vi slipper detta limbo. Wäh. Bygger en koja i skogen och bor där en hel helg när vi flyttat, tror jag. Ehe-he. Jag behöver få lite frihet.

jag är så tacksam för att vi har människor i vår närhet som bryr sig om oss och som verkligen gör sitt bästa för att underlätta för oss. Som håller kontakten och kommer och umgås eller dricker en kopp kaffe, erbjuder sig att passa Tova över dagen eller ens bara finns där. Tack. Utan er hade vi möjligtvis gått under

filt

i morgon är det första augusti, vilket betyder att de som köpte mina föräldrars ställe (cirka en kilometer från vårt bygge) får tillträde. Därmed är det definitivt. Min familj bor inte där längre, ingen bor ens i närheten av vårt hus. De bor nästan en och en halv timme bort. När vi flyttar dit kommer de inte vara där. Det är dags att börja försöka acceptera det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

• skriv gärna namn på kommentaren du lämnar.
jag svarar på kommentarer här i min blogg.
• jag godkänner kommentarer innan de publiceras.

• inga bloglovin'-byten. Du kan däremot gärna följa min blogg här.
• spam raderas direkt ("var med i tävling/veckans blogg" är också spam).