tisdag 9 maj 2017

Oh, this is hell for the weak ones.

kaku

har bakat kladdkaksmuffins i ett försök att få innehållet i huvudet att snurra långsammare. Det gick inget vidare. Stör mig på när andra talar i gåtor och känner mig utestängd och övergiven, tänker att jag ska släppa det. Jag har knappt ork till något som det är, inget extra får ta min energi. Kunde de inte bara säga det rakt ut, hålla mig uppdaterad? Kan inte förstå det här smygandet, tassandet kring ämnen. Min rygg värker, igen. Men det är annorlunda nu. Känns som att hela mitt skelett gråter. Nej, det skriker. Lederna gråter. Tankarna känns tunga, klibbiga och grå och jag får knappt upp ögonen.

ibland brister det och allt som fanns inuti bara bubblar ut. Tårarna rinner, dropparna gör små pölar på golvet. Jag orkar inte. Förstår du? Jag orkar inte. Nämn inget om kriget, men det är väl så det börjar? Med missar i kommunikationen. Med små lögner eller villospår, för de vill inte att jag ska veta. De vill inte involvera mig. Det är okej. Jag behöver inte vara med. Lämna mig utanför bäst ni vill, bli bara inte förvånade när jag stänger dörren för er.

(det var inte alls meningen att det skulle bli ett sådant här inlägg, men jag behövde tydligen ventilera)

4 kommentarer:

• skriv gärna namn på kommentaren du lämnar.
jag svarar på kommentarer här i min blogg.
• jag godkänner kommentarer innan de publiceras.

• inga bloglovin'-byten. Du kan däremot gärna följa min blogg här.
• spam raderas direkt ("var med i tävling/veckans blogg" är också spam).