"Är det inte dags för ett litet syskon nu?"

40

nej, det är det inte.

jag har fortfarande värk i kroppen och har inte alls återhämtat mig från graviditeten med Tova - varken kroppsligt eller själsligt. Graviditeten var tung och lämnade mig med värkande rygg och ömmande fogar. Förlossningen var en pärs, infektionen vid förlossningen var en större pärs och tiden på sjukhuset efter förlossningen var hemsk. Första tiden hemma var väldigt jobbig och det är först nu, när Tova snart är elva månader, som jag börjar känna ett litet lugn över hela situationen. Jag förstår ju att de som frågar inte menar något illa, men de kan inte alls ha tagit tills sig hur dåligt jag verkligen mådde. Jag är inte redo. Inte än. Jag är nog inte ens redo för frågan. Tror att både jag och Sami borde gå i någon slags terapi och bearbeta förlossningen med efterföljande helvetesvecka, innan vi ens börjar diskutera att skaffa syskon till Tova.

tovis

med det sagt:

ja, vi vill möjligtvis ha fler barn. Sami är inne på totalt två stycken, men jag är inte främmande för tre. I en perfekt värld, alltså. Det går ju inte att bestämma och beställa sådant här, men går det så går det och om inte så får vi väl skaffa några fler katter istället. Jag hoppas dock att vi kan skaffa ett syskon till Tova, när tiden är rätt (eller ja, rätt är den väl aldrig - men vi vill gärna ha flyttat i alla fall). Jag är ju mellanbarn och har ju aldrig upplevt ett liv utan syskon, så jag kan inte ens föreställa mig det. Därför har jag väldigt svårt att tänka mig Tova som ensambarn. Tänker också att vi kommer att bo på en ö där morbror Emil är närmast i ålder och han är ju cirka tjugoett år äldre, så det skulle ju på så vis vara bra med ett syskon.

dessutom: helt objektivt lagar ju jag och Sami världens gulligaste bebisar också. Skulle ju vara synd och skam att inte ens försöka befolka jorden med fler i samma kategori.

jag har alltid tänkt att jag vill ha barnen tätt, om jag nu får fler, men "tätt" kan ju betyda en hel massa saker. Jag vill kunna ge Tova min fulla uppmärksamhet och följa hennes utveckling just nu, från bebis till barn. Spekulerar lite att hon kanske visar när hon är redo att släppa taget lite, att vara redo att dela sina föräldrar. Jag vet inte. Jag vet bara att jag helst inte har två blöjbarn samtidigt och att kanske Tova ska kunna hjälpa till med lite små saker när/om vi väl får ett syskon. Och jag måste känna mig redo. Både utanpå och inuti. Annars går det inte.

fnews

jag längtar dock efter att vara gravid igen, saknar faktiskt magen (dock inga krämpor, konstigt nog...), att känna buffarna inifrån och all pirrig förväntan. Jag funderar mycket på förlossningar just nu också, hur min förra var och hur jag skulle vilja att eventuell nästa skulle bli. Men i nuläget är jag inte alls redo för att ha två barn, som sagt. Hur sugen jag än är på en "revanschförlossning" så blir det inte ännu på ett tag.

Kommentarer