torsdag 20 oktober 2016

Jag och hypotyreosen.

1b

hösten tvåtusennio var jag nykär och nyss utexaminerad från media- och kommunikationsprogrammet vid Ålands yrkesskola. Jag var skoltrött och hade inte sökt någon ny utbildning, utan tänkte ge mig ut i arbetslivet istället. Ännu bodde jag hemma hos mina föräldrar, i mitt grönrandiga rum. När jag tänker tillbaka på den tiden, är det som att det ligger ett grått sjok över allting. Jag var så trött. Så trött och så deprimerad, kände ångesten stråla från bröstkorgen ända ut i handlederna. Jag frös hela tiden och hade en allmän sjukdomskänsla i kroppen. Vissa dagar kom jag knappt mig ur sängen, för livet kändes så tungt. Kroppen kändes svag och gammal och hjärnan som mos. Allt jag ville var att sova.

jag hade, för några månader sedan, börjat äta p-piller och bytt sort två gånger redan då jag mådde så skumt av dem. När jag och mamma var till preventivmedelsmottagningen tvåtusentio, krävde hon att de tog prover på mig. Att de kollade mina sköldkörtelvärden. Efter många om och men togs det prover på mig ("det finns inga bevis för att det är en ärftlig sjukdom"), sköldkörtelvärden och mineral- och vitaminbalanser. Nästa gång vi var dit berättade läkaren om provsvaren, hen sa att de såg normala ut. Allt såg normalt ut. Att jag var så trött och nedstämd berodde, enligt henom, på vårdepression. Det var ingen fara, och jag skulle fortsätta ta p-pillren som de skrivit ut. De skulle hjälpa mot mina menssmärtor också.

eftersom jag var så slut accepterade jag förklaringen, trots att jag alltid tidigare blivit glad när våren kom. Jag såg alltid fram emot ljuset och blommorna och knopparna på träden. Våren kom och gick och jag kände ingen förändring i mitt mående, inte mot det bättre i alla fall. Jag sov väldigt stora delar av dagen, hade ont i kroppen, kunde inte tänka och gick upp i vikt. Jag åt pillren ännu ett tag, varken jag eller sambon minns när jag slutade. Jag bara bestämde mig en dag och slutade. Tänkte att det skulle kanske ta ett tag och sen skulle kroppen och hormonerna lugna sig och återgå till det gamla läget. Det gjorde det inte.

2b

tvåtusentretton tog mamma med mig till privat hälsovård och hade dem att kontrollera alla värden som kunde visa varför jag var så trött. Då hade jag även kunnat lägga till håravfall, torr hud, ofta näsblod, koncentrationssvårigheter, konstant låg temperatur (som högst 35 grader), hjärndimma, problem med sömnen (svårt att somna, vaknade under natten och kunde inte somna om trots att jag var så trött att jag grät) och utslag i ansiktet till listan. Om jag pratade med en annan person kunde jag på riktigt glömma bort vad personen inlett sin mening med, i slutet av meningen. Kände mig dum i huvudet.
Där visade det sig: jag hade en rubbning på min sköldkörtel.

jag fick Thyroxin (samma som Levaxin i Sverige) utskrivet och fick se om det hjälpte. Jag upplevde ingen större skillnad i måendet, trots doshöjning efter doshöjning och vidareremitterades till endokrinologi- och diabetesmottagning vid Ålands centralsjukhus för att få rådgöra med en expert (...) på ämnet. Där fick jag träffa läkaren en gång och kände att jag inte togs på allvar. När sköldkörtelproverna togs vid ÅHS igen fick jag de gamla siffrorna på pappret med de nya. Jag fick se värdena som viftades bort som "normala" tre år tidigare. Min "vårdepression". Redan där hade jag en rubbning.
Redan där hade behandling kunnat sättas in.

i november tvåtusentretton fick jag börja ta en tilläggsmedicin, Liotyronin, och efter en ynka vecka kändes det som att någon lyft på dimman. Att jag såg färger igen. Jag kunde bli glad igen! Då hade jag tjatat till mig att få prova medicinen i någon månad redan, eftersom läkaren ansåg att det var placebo och ingen beprövad medicin. I efterhand har jag hört att samma läkare rekommenderar sina nya patienter - de som inte blir hjälpta av Thyroxin - att prova Liotyronin.

snart är tvåtusensexton slut och jag har inte kommit vidare. Jag har kanske blivit av med den värsta hjärndimman, har någorlunda normal temperatur i kroppen och sällan näsblod. Men senast i somras tappade jag allt hår på armarna och i armhålorna (rakar inte, så det var rätt tydligt). Jag har fortfarande svårt att svälja (vilket jag sa till läkaren första gången jag pratade med henom, men fick tillbaka ett "jag förstår att det oroar dig, men det oroar inte mig" och när jag tog upp det under sista telefonmötet viftade hen bara bort det). Jag har problem att somna och vaknar ofta under natten (kan inte alltid skylla på bebisen) och kan inte somna om. Jag är inte frisk. Jag kanske är på väg dit. Jag kanske kommer dit.

jag ska bara orka först.

2 kommentarer:

  1. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Den åländska sjukvården bister på så många punkter. Börjar bli mörkrädd på riktigt för hur arroganta de är! :/

    SvaraRadera

• skriv gärna namn på kommentaren du lämnar.
jag svarar på kommentarer här i min blogg.
• jag godkänner kommentarer innan de publiceras.

• inga bloglovin'-byten. Du kan däremot gärna följa min blogg här.
• spam raderas direkt ("var med i tävling/veckans blogg" är också spam).