Inlägg

Visar inlägg från oktober, 2016

Vi var dom som inte kan dö.

gårdagens (lördag) morgon startade lite tidigare än vanligt. 07:30 gick alarmet och 08:30 var jag frukosterad och kammad och inpackad i Annas bil, på väg till flygplatsen. Kvällen innan hade jag virrat runt som en yr hamster och försökt tänka ut vad en kan behöva packa ner i väskan för fyra kortare flygresor och en övernattning.

1

på flygplatsen väntade vi in vårt resesällskap, Jenny och Ylva, och gänget checkades in. Jag behövde inte checka in av någon anledning, för det hade gjorts automatiskt kvällen innan. Senaste gången jag flög var någon gång runt 1998, så jag var lite nervös för alla regler och ordningar, men det gick bra. Så klart, men jag har så lätt att stressa upp mig för oväsentligheter. Sedan satt vi och peppade i väntan på flyget. Bilden till höger har jag stulit av Anna.

2

vi stuvades in i planet och jag fick sitta bredvid en främmande människa, men det gjorde inget, för hen var väldigt trevlig. Vi pratade om hur det är bra att det finns möjligheten att flyga inrikes, istället för att guppa med färja över natten. Så mycket bekvämare att flyga. Lite pirrade det i magen när vi lyfte!

efter en kort flygtur (där jag mestadels slumrade) var vi framme vid Helsingfors flygplats, där hade vi två timmar på oss tills nästa flyg gick, så vi hade två mål: 1) äta lunch och 2) gå via Muminshoppen. Det tog ett tag innan vi orienterade oss på flygplatsen och mellan alla butiker och matställen, men vi lyckades checka av båda punkterna på listan.

3

så var det dags att stiga ombord på nästa plan - denna gång var destinationen Vasa! Jag blev väldigt inspirerad till att skapa miniatyrlandskap när vi skulle landa, allt ser ju så gulligt ut uppifrån. Funderade lite för mig själv hur jag skulle gå till väga för att få till åkrar och sådant. Eh. The things that goes on in my head...


4

framme i Vasa var det dags att ringa en taxi för att ta sig till Brändö och vårt hem för natten - Tekla. Reseledare Jenny hade hittat det billigaste boendet i närheten av vårt huvudmål. Hotellet var oväntat fräscht när vi väl kom upp till rummet. Tur var väl det, för lite skeptiska var vi till en början. Anna och jag delade rum, så klart! När vi boat in oss var det dags att byta om, lägga på sig ansiktet och sedan gå ut och handla och leta upp middag för kvällen.

5

efter många om och men hamnade vi på Koti Pizza. Exotiskt värre, nu när vårt eget hemma på ön är stängt. Med middagen i magen, började vi närma oss målet med vår resa:

6

Vasa Arena, där Kent skulle spela sista konserten i Finland 4-ever. Knappast har någon missat att Kent kommer att upphöra efter denna turné, avskedsturnén. Vi kom fram till arenan en halvtimme före de öppnande dörrarna och ställde oss i kön. Väl inne betalade vi in jackorna i garderoben och kunde fortsätta in i arenan. En vakt kikade i min väska och efter en stunds grävande måste jag fråga "va e de du vill si?" och hen fnissade och sa att hen letade eventuella vapen. Anna höll sig från att skoja till det, vilket var tur. Eh.

så inhandlades det merchandise, köades det till toaletterna, letades det öronproppar (vilket ingen sålde, konstigt nog) och sedan letade vi upp våra platser och väntade lite till. Vi hade sittplatser på läktaren, vilket från början kändes lite underligt, men nog var rätt skönt efter en dags resande.

7
8
9

en mycket kort halvtimme innan konserten började, visades en nedräkning uppe vid scenen. Vi blev mer och mer peppade och pirriga vartefter minuterna tickade ner. Anna fick säga åt mig att jag fick börja hypa först när det var tio sekunder kvar, när jag petade på henne för varje minut som passerat, eh.

10

så började det!

11
12
13
14

... och det var värt all väntan och alla resor!

15
16
17
18

det värsta var, att vi visste att efter den sista sången - då är det slut. Helt slut. Om ingen av oss är tokig nog att åka på ännu en av deras sista konserter så kommer vi aldrig få se dem igen. Det här är den sista sången vi får. Jag är tacksam att jag faktiskt fick chansen att se dem en sista gång. Jag må tycka bäst om de tidigaste albumen, men Kent är ju alltid Kent och Jocke Berg är alltid Jocke Berg.

när all konfetti singlat ner på golvet, alla ljusen tänts och bandet sedan länge hade lämnat scenen, gav vi oss ut i strömmen för att ta ut våra jackor och försöka få tag i en taxi tillbaka till hotellet. Vi stod och frös i en timme innan en taxi äntligen plockade upp oss. Lagom snyggt gjort. Party people som vi är, gjorde vi oss nästan direkt redo för kvällen, genom att tvätta ansiktena och glida i pyjamasarna. Så knaprade vi några rågknappar med färskost och drack lite juice innan vi borstade tänderna och gick och lade oss. Så skönt. Somnade som en trött kulting.

trivia: på väg in i hotellet kom en väldigt påverkad person fram och bad om cigaretter och när vi varken pratade finska eller hade något rökbart kallade hen oss för "madörfakkörs" ett antal gånger, innan vi tog en annan väg in och lät henom leta röka någon annanstans. Charmig typ!

19

till den här inspirerande utsikten (bilderna ovan) vaknade vi i morse. Det ingick hotellfrukost i kostnaden för vårt rum, men efter att vi kikat i restaurangen föregående kväll, var vi inte säkra på att den skulle vara något att satsa på, så vi åt lite före-frukost-frukost innan vi packade ihop oss och gick ner. Frukosten överraskade oss genom att vara helt okej. Det fanns några olika alternativ och vi gick inte hungriga därifrån!

20

efter frukosten tog vi oss till flygplatsen igen, det var dags för hemfärd! Först shoppade vi lite tax free (har under resans gång i princip endast köpt saker till Tova, ehe). På flygturen mellan Vasa och Helsingfors fick jag lock i öronen för första gången på resan. Inte trevligt, kändes som att huvudet skulle explodera. Jag löste det genom att sippa lite vatten, då släppte det. Planet var fullt och hemskt varmt. Vi visste också att vi skulle landa ungefär när vårt nästa plan skulle boardas och visste inte till vilken gate vi skulle. Hm. Stressen.

framme vid Helsingfors flygplats var vi 12:10 och boardingen på nästa flyg började 12:05. Vi fick skynda oss till incheckningen där personalen ringde till flygbussen så den väntade på oss. Det ironiska var ju att vi skulle flyga vidare med samma plan vi kommit med. Vi sprang alltså i en cirkel. Kändes lätt ovärt och det tog ett tag innan hjärtat lugnande ner sig.

21

så fort sista flygturen var avklarad och fötterna nuddade åländsk mark igen, släppte min nästäppa. Underligt. Trodde nästan att jag skulle bli sjuk natten mellan lördag och söndag, för jag var så täppt och snorig. Uppenbarligen mår jag bäst på hemtam mark (som att det är nyheter)!

så skönt att vara hemma och jag tror att jag och Tova var lika glada att se varandra. Ja, och Sami också. Mina älsklingar!

Jag och hypotyreosen.

1b

hösten tvåtusennio var jag nykär och nyss utexaminerad från media- och kommunikationsprogrammet vid Ålands yrkesskola. Jag var skoltrött och hade inte sökt någon ny utbildning, utan tänkte ge mig ut i arbetslivet istället. Ännu bodde jag hemma hos mina föräldrar, i mitt grönrandiga rum. När jag tänker tillbaka på den tiden, är det som att det ligger ett grått sjok över allting. Jag var så trött. Så trött och så deprimerad, kände ångesten stråla från bröstkorgen ända ut i handlederna. Jag frös hela tiden och hade en allmän sjukdomskänsla i kroppen. Vissa dagar kom jag knappt mig ur sängen, för livet kändes så tungt. Kroppen kändes svag och gammal och hjärnan som mos. Allt jag ville var att sova.

jag hade, för några månader sedan, börjat äta p-piller och bytt sort två gånger redan då jag mådde så skumt av dem. När jag och mamma var till preventivmedelsmottagningen tvåtusentio, krävde hon att de tog prover på mig. Att de kollade mina sköldkörtelvärden. Efter många om och men togs det prover på mig ("det finns inga bevis för att det är en ärftlig sjukdom"), sköldkörtelvärden och mineral- och vitaminbalanser. Nästa gång vi var dit berättade läkaren om provsvaren, hen sa att de såg normala ut. Allt såg normalt ut. Att jag var så trött och nedstämd berodde, enligt henom, på vårdepression. Det var ingen fara, och jag skulle fortsätta ta p-pillren som de skrivit ut. De skulle hjälpa mot mina menssmärtor också.

eftersom jag var så slut accepterade jag förklaringen, trots att jag alltid tidigare blivit glad när våren kom. Jag såg alltid fram emot ljuset och blommorna och knopparna på träden. Våren kom och gick och jag kände ingen förändring i mitt mående, inte mot det bättre i alla fall. Jag sov väldigt stora delar av dagen, hade ont i kroppen, kunde inte tänka och gick upp i vikt. Jag åt pillren ännu ett tag, varken jag eller sambon minns när jag slutade. Jag bara bestämde mig en dag och slutade. Tänkte att det skulle kanske ta ett tag och sen skulle kroppen och hormonerna lugna sig och återgå till det gamla läget. Det gjorde det inte.

2b

tvåtusentretton tog mamma med mig till privat hälsovård och hade dem att kontrollera alla värden som kunde visa varför jag var så trött. Då hade jag även kunnat lägga till håravfall, torr hud, ofta näsblod, koncentrationssvårigheter, konstant låg temperatur (som högst 35 grader), hjärndimma, problem med sömnen (svårt att somna, vaknade under natten och kunde inte somna om trots att jag var så trött att jag grät) och utslag i ansiktet till listan. Om jag pratade med en annan person kunde jag på riktigt glömma bort vad personen inlett sin mening med, i slutet av meningen. Kände mig dum i huvudet.
Där visade det sig: jag hade en rubbning på min sköldkörtel.

jag fick Thyroxin (samma som Levaxin i Sverige) utskrivet och fick se om det hjälpte. Jag upplevde ingen större skillnad i måendet, trots doshöjning efter doshöjning och vidareremitterades till endokrinologi- och diabetesmottagning vid Ålands centralsjukhus för att få rådgöra med en expert (...) på ämnet. Där fick jag träffa läkaren en gång och kände att jag inte togs på allvar. När sköldkörtelproverna togs vid ÅHS igen fick jag de gamla siffrorna på pappret med de nya. Jag fick se värdena som viftades bort som "normala" tre år tidigare. Min "vårdepression". Redan där hade jag en rubbning.
Redan där hade behandling kunnat sättas in.

i november tvåtusentretton fick jag börja ta en tilläggsmedicin, Liotyronin, och efter en ynka vecka kändes det som att någon lyft på dimman. Att jag såg färger igen. Jag kunde bli glad igen! Då hade jag tjatat till mig att få prova medicinen i någon månad redan, eftersom läkaren ansåg att det var placebo och ingen beprövad medicin. I efterhand har jag hört att samma läkare rekommenderar sina nya patienter - de som inte blir hjälpta av Thyroxin - att prova Liotyronin.

snart är tvåtusensexton slut och jag har inte kommit vidare. Jag har kanske blivit av med den värsta hjärndimman, har någorlunda normal temperatur i kroppen och sällan näsblod. Men senast i somras tappade jag allt hår på armarna och i armhålorna (rakar inte, så det var rätt tydligt). Jag har fortfarande svårt att svälja (vilket jag sa till läkaren första gången jag pratade med henom, men fick tillbaka ett "jag förstår att det oroar dig, men det oroar inte mig" och när jag tog upp det under sista telefonmötet viftade hen bara bort det). Jag har problem att somna och vaknar ofta under natten (kan inte alltid skylla på bebisen) och kan inte somna om. Jag är inte frisk. Jag kanske är på väg dit. Jag kanske kommer dit.

jag ska bara orka först.

Sex månader - ett helt halvt år.

blogg1
blogg2

i dag, eller egentligen natten till i dag vid 01:55, blev Tova ett halvår gammal. Hon har alltså varit hos oss (nå, förutom månaderna på insidan) i ett halvt år. Sex månader. Så sjukt. För sex månader sedan kom hon ut till stora världen via ett akut kejsarsnitt, stressad och med en infektion (här är förlossningsberättelsen). Då låg hon på intensiven på barnavdelningen tills hon var fyra dagar gammal, fick andningshjälp och låg på värmeplatta. Dessutom hamnade hon sola en par gånger också, på grund av högt bilirubin (håller fast vid att det låter som en popsångare - Billie Rubin, liksom). Ingen enkel start för lilla Ynk.

blogg3

nu kan hon:
- sitta själv utan stöd lite längre stunder
- dessutom sitta utan kudde i sittvagnen och utan att vara uppallad i matstolen
- åla baklänges på golvet, till sin egen frustration då hon egentligen är på väg framåt
- rulla över från rygg till mage och har återupptäckt att rulla tillbaka till rygg från magläge
- skratta åt allt möjligt, från början är hon nästan alltid skeptisk till nya saker men ändrar sig snabbt
- prata och viska på sitt eget lilla språk i långa raderamsor ("öbä wä bä hää jiiaa")
- sova hela natten
- blåsa dregelbubblor så det stänker överallt (kul när hon gör det vid måltider...)
- ta några ordentliga dagsvilor
- vara vaken nästan två timmar i stöten
- visa att hon vill bli upplockad
- stoppa in ungefär hela sin fot i munnen
- tugga och låtsas tugga
- lägga huvudet på sned och le mot andra
- rynka på näsan och frusta

just nu är vi i en fas som går ut på hackiga nätter, gnälliga dagar och konstant närhet (vilket i Tovas fall innebär att vi ska ha ögonkontakt cirka all vaken tid). Det här språnget har inte alls varit lika illa som förra ännu och jag är hemskt glad över det. Nu är hon oftast glad när hon är vaken, vilket är trevligt. Snart är det över och då är det bara att ta vara på den bra perioden innan nästa fas tar vid...

första och andra tanden har kommit upp, de två mittersta i underkäken. Jag hade fått höra att det är ärftligt, när tänderna kommer upp. Hon brås då inte på vare sig mig eller Sami där, jag fick min första vid sju månader och han vid åtta månader. Hon ska då alltid vara värst! Tittar en riktigt noga, ser det ut som att tand nummer tre ligger precis under ytan, snart är den nog också uppe. Det kliar så i tandköttet på henne och mest när hon börjar bli trött, stackare.

den vilda frisyren hon haft sedan cirka dag ett har lagt sig. Håret har blivit så långt! En envis liten lock brukar ställa sig upp mitt på huvudet, men då det blivit kallare och Tova ofta har mössa på sig nu, blir även den locken tyglad. Lite tråkigt, men jag tror att lockarna kommer tillbaka bara håret blir ännu längre, både jag och Sami har någon form av självfall, så troligen har hon ärvt det. Hon har ju redan rätt bra schvung i nackhåret!

hon har hittills inte valt någon tydlig favorit bland leksakerna, utan hon tar snällt emot vad än som räcks till henne och kan sitta och se på den från olika håll och pyssla med tvättrådslapparna en stund. Hon verkar inte heller vara i behov av någon snutte när hon sover, varken nallar eller nappar. Dock finns det en leksak som hon brukar få ha med sig när vi är hemifrån, en Duploanka, den tycker hon hemskt mycket om. Hemma bryr hon sig knappt om den. Napp tar hon fortfarande precis när hon ska somna, men annars ratar hon den. Det gör inte mig något. Känns relativt lätt att vänja henne av med när det är dags, om hon själv inte gör det före.

vi har skaffat bilstol nummer två till henne nu och jag ser fram emot att få den på plats i bilen och invigd, det har ju ändå inte gått att bära runt på Tova i babyskyddet bekvämt (dessutom vill hon bli buren i famnen och verkligen inte i babyskyddet några längre vägar) på ett tag och det har varit riktigt bökigt att sätta in och ta ur ungen ur skyddet i bilen.

i morgon ska vi till rådgivningen på sexmånaderskontroll, så jag återkommer med längd och vikt efter det.



nyfödd
9/4-16, 01:55, 4470 gram och 54,4 centimeter, lilla Tova Eveline Francilia.

Elma och Tova.

sist fröken Dahl och fröken Häggblom träffade varandra, var den senare i sitt 19-veckorssprång och därför inte helt intresserad av någonting. I dag träffades de igen och det var riktigt roligt att se att de verkar komma rätt bra överens. Så överens en snart-halvåring och en snart-ett och ett halvåring kan komma, i alla fall. Tova var glad och trevlig (underförstått att Elma var glad och trevlig, är sällan på annat vis) och hummade och kikade och Elma svarade och la huvudet på sned som en liten tant. Gullnosarna!

et1
et2
et3
et4