söndag 14 augusti 2016

High need baby.

hnb1

tänker tillbaka på de här fyra månaderna som passerat, medan vi haft Tova i vår vardag. Minns knappt de första månaderna, de var så intensiva. Vet att det då kändes som att varje dag var evighetslång men i efterhand känns det som de snabbspolades förbi, kan liksom inte få grepp om en endaste dag. Det är först nu det har börjat stabilisera sig.
Jag har inte behövt öronproppar en enda dag sedan hon blev två månader och jag har inte gråtit flera gånger om dagen sedan hon blev tre månader. Jag har insett att jag inte är otillräcklig som mamma, utan Tova är en väldigt känslig liten person som vet exakt hur hon vill ha det och exakt hur hon inte vill ha det.
Hon är dessutom väldigt verbal och meddelar inom tio sekunder om någonting som pågår inte passar henne, och det gör hon med råge. Hon har aldrig smågnällt. Hon har använt lungorna rejält. Hon är envis och otålig och ingenting kunde ske fort nog. När hon lärt sig en sak skyndar hon vidare för att ta tag i nästa och blir frustrerad när hon inte orkar eller kan direkt.

ju äldre hon blivit, desto mer kan jag uppskatta henne. De första månaderna var kaos. Fullständigt och totalt kaos. Jag hann inte med i hennes humörsvängningar och dagarna bestod av skrik och gnäll (och flera liter tårar och ångest från min sida. Ångrade cirka varje dag att jag någonsin velat ha barn). Varje gång vi hade besök önskade jag att de skulle ta med sig min bebis när de for, för jag orkade inte längre.
Tänkte "varför hatar hon mig?" när hon inte ville sitta i knä mer än femton sekunder, ligga bredvid mig när vi sov och absolut definitivt inte fann sig i hud mot hud (det fick vi ju lära oss att alla barn älskade, så det måste ju vara mig hon inte ville vara nära). Hon var nöjd att ligga på filt på golvet och titta och "prata" med sina gosedjur, men undvek ögonkontakt med människor. Jag oroade mig för att det skulle fortsätta på samma sätt, att hon skulle bli asocial och utstött när hon blev äldre.
Oron var obefogad, för efter några veckor ville hon väldigt gärna ha ögonkontakt med andra än gosedjuren och började ge oss svarsleenden. Fortfarande har Tova väldigt svårt att slappna av så pass, på dagtid, att hon skulle somna. Hon gör väldigt lätt sig själv övertrött och det är svårt att ta sig ur.

när jag stressgooglade en dag snubblade jag över begreppet "high need baby" eller "överlevnadsbarn". Barn som liksom är lite mer. Jag läste om de tolv karaktärsdragen HNB har och Tova stämde in på alla punkter. När jag läste om föräldrar med liknande barn kändes det som att en sten föll från mina axlar, vi är inte ensamma. Det finns andra med barn som skyr kroppskontakt och verkar missnöjda väldigt stora delar av dagen, vad än en gör för att möta deras behov.
Först blev jag besviken, för det är ingen fas. Det är så här hon är och det kommer inte gå över, jag kommer aldrig förstå föräldrar som "älskar nyföddtiden" eller uppmuntrar oss att "njuta av den första tiden, den går förbi så fort". Inte med den här bebisen. Men det gör inte så mycket, vi kommer ju framåt hela tiden och snart kommer den här jobbiga perioden vara över.

hnb3

vill du läsa om de tolv karaktärsdragen så finns de här (på engelska). Här finns mycket bra information (även den på engelska), och berättelser från föräldrar till HNB. Och så hittade jag det här: "ett öppet brev till dig med en high needs baby" som faktiskt gav mig lite tröst. En måste inte älska bebistiden, en får önska sig framåt. En får tycka att bebistiden är det jobbigaste en någonsin varit med om, jobbigare än en ens kunnat föreställa sig.

nu kanske det verkar som att jag bara klagar och tycker att min bebis är jobbig och krånglig, men så är det inte. Jag tycker hon är lätt att ta med sig till andra ställen, lätt att läsa och att förutse vad hon inte kommer att gilla. Hon är nyfiken och har lätt för att lära sig nya saker - och hon har mycket egen vilja, för att vara en så liten person.
Bara fyra månader och det är redan väldigt lätt att se hennes personlighet. Jag vet att vi har ett ömsom tungt och ömsom givande år framför oss, mycket nytt ska läras och provas och jag tror inte hennes frustration kommer att släppa innan hon bemästrat det mest "basic" av de mänskliga färdigheterna, som att sitta, krypa, stå och gå - men jag tror också att ju mer hon lär sig, desto roligare kommer vi att ha tillsammans. Det som håller oss flytande just nu är att blicka framåt, ser fram emot småbarnsåren (till skillnad från bebistiden)!

varför jag skriver det här, är för att på sistone har Internet exploderat (nå, i alla fall på bloggarna jag läser) av mer eller mindre "perfekta" bebisar. Bebisar som gärna gosar, älskar hud mot hud, vill ligga länge och stirra in i föräldrarnas ögon, sover timtal i vagnen eller varför inte - bebisar som somnar var som helst, bara gnäller när något verkligen är fel (som hunger och behov av blöjbyte och närhet och sådant där livsnödvändigt) och i övrigt mest är nöjda.
Har du ett krävande barn? Det är okej. Det är okej att ibland vilja kasta ut barnet genom fönstret (ja, om en nu inte agerar på den impulsen) och det är okej att ibland ändå få tårar i ögonen och kärleksklumpen i hjärtat när en tittar på sitt barn, även om det för tre sekunder sedan var på sitt mest mulna humör och sedan sprack upp i världens charmigaste solsken. Det är inte du som är en sämre förälder, det är ditt barn som redan nu vill utmana dig att bli bättre. Du är den bästa föräldern till ditt barn.

hnb2

6 kommentarer:

  1. Alltså fan, ja!! Alla andra fick lugna nöjda bebisar som sov o va tysta ibland o kan leka själv, vi fick en alldeles underbar tjej som igår på fest skrek o sparka o slog, kasta sig på golvet o grät när jag gick två steg (vi var hemma), medan kompisarna knappt"pratade" o gick omkring tyst o undersökte o lekte. Det tråkiga är att okända människor automatiskt verkar anta att man inte är en bra förälder trots att man VERKLIGEN är det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja, och en kanske behöver bli en bättre förälder än de med "nöjda" barn, till och med. För en är inställd på sitt barns behov och välmående, eftersom de säger till direkt något inte sitter bra med dem!

      Radera
  2. Så är det, såsom alla vi föräldrar är olika, så är även alla barn olika ända från början. Och fast många babysar sover och är s.g.s. nöjda genom småbarnstiden så finns det stora variationer där också. När man har haft en sorts baby en gång är det inte alls sagt att ens följande barn har samma karaktär <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. nä, det finns ju aldrig två barn som är helt lika <3

      Radera
  3. Tack för det här ärliga inlägget, Hanna! Jag känner inte igen mig i just er situation men har själv en kille som i princip inte sover någon annanstans än där mitt bröst är och känner igen mig i frustrationen. Har vi tur kan en hel promenad med vagnen funka men gångerna då jag fått plocka upp och tröstamma i farten är i majoritet. Det mest meckiga tycker jag är att ha besök. Han är faktiskt vaken rätt mycket och är då inte så svår att underhålla men att få honom att sova en sån dag är ju lögn. Det kräver ju att jag går upp och lägger mig i sängen flera timmar i sträck vilket ju inte riktigt funkar. Så istället finner jag mig själv med tutten utanför tröjan hela dagen lång pga noll sömn = trött bebis = orolig bebis = måste trösta sig med bröstet. Det ska sannerligen bli skönt när antalet naps som behövs under dagtid tunnas ut för jag börjar bli lite less på att tillbringa alla de här timmarna i sängen ;p

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja, det är jobbigt när en börjar känna sig begränsad i sin vardag - hur mycket en än älskar sitt barn! Jag längtar också efter tiden då Tova inte behöver sova så mycket på dagtid, att hon ska bli så pass stor som hon själv verkar anse sig vara ;)

      Radera

• skriv gärna namn på kommentaren du lämnar.
jag svarar på kommentarer här i min blogg.
• jag godkänner kommentarer innan de publiceras.

• inga bloglovin'-byten. Du kan däremot gärna följa min blogg här.
• spam raderas direkt ("var med i tävling/veckans blogg" är också spam).