tisdag 26 april 2016

Förlossningsberättelse.

fl1

Prolog

vill börja med att säga att jag inte hade en "perfekt" förlossning. Jag hade inte en "perfekt" BB-tid. Jag fick inte någon bebisbubbla. Jag tänker ändå berätta om förlossningen och BB-tiden, precis som den var och utan krusiduller. Är du gravid, planerar att bli gravid eller så och vet med dig att du är förlossningsrädd kanske du inte ska läsa min berättelse. Det är inte meningen att skrämma upp någon, ibland går det inte som en vill och vissa saker kan en inte planera in i minsta detalj. Det viktigaste är att vi mår bra nu. Det är allt som egentligen spelar någon roll i det stora hela. Och ja, det här blev lite av ett maratoninlägg. Eh.

Nu kör vi:

Torsdagen den sjunde april klockan kvart över åtta befann jag och Sami oss på sjukhuset för ett tillväxtultraljud, då bebisen passerat sitt beräknade födelsedatum och alltid legat lite över normalkurvan storleksmässigt. Doktorn konstaterade att ja, det är en stor bebis och att det var bra att vi kom redan då och inte först om två veckor som är det vanliga. Vikten på bebisen uppskattades till drygt 4000 gram. Efter en undersökning som visade att bebis nog låg i startgroparna, men att det inte hade hänt så mycket sedan sist, bestämdes att vi skulle återkomma nästa dag för att sätta igång förlossningen.


fl2
fl4

Kapitel 1: Induktionen

klockan åtta, fredagen den åttonde april återvände vi till sjukhuset för igångsättning. Det började med att vi fick vårt rum på BB och jag kopplades upp i en CTG-kurva för att hålla koll på bebisens puls och för att se om jag hade några sammandragningar redan. Allt såg bra ut. Allt förutom sjukhusets pyjamas och nättrosorna, förstås... Klockan tjugo minuter över nio sprängde de hinnorna och lite av vattnet gick. Vi tog några vändor i korridoren och mitt i allt började vattnet forsa, jag blev förvånad över hur mycket det kom. Trodde det skulle komma en skvätt och så var det klart, så var det inte. Började känna av värkar och vi fortsatte promenera i korridoren. Tio i tolv fick jag en kanyl insatt i armen och ett värkstimulerande dropp sattes in. Precis före lunch. Hm. Värkarna tilltog ganska snabbt efter det och det blev svårt för mig att få i mig lunchen.


fl3
fl5
fl6

Kapitel 2: Värkarna trappas upp

efter lunchen tror jag vi tog några vändor i korridoren igen, minns inte riktigt. Klockan halv tre satt jag i alla fall på pilatesbollen och andades igenom värkarna som kändes starkt i ryggen. De höjde det värkstimulerande droppet och jag bad om att bli flyttad till ett förlossningsrum. I förlossningsrummet fick jag prova på smärtlindring med TENS och tyckte då att det fungerade helt okej. Klockan tre var tappen utplånad och jag var öppen 3 centimeter. Bebisens huvud låg vid det trängsta stället i kanalen. Fick prova lustgas tillsammans med TENS och blev riktigt borta i huvudet, bra att Sami var med och kunde tala för mig då jag mest sluddrade och ville sova.

Vid halv fem började värkarna kännas outhärdliga och jag bad om att få epidural. Enligt pappren fick jag bara vänta på anestesidoktorn i en halvtimme men det kändes som att en livstid passerade och jag trodde jag skulle stryka med. Sedan kom äntligen doktorn och och la in bedövningen. Hade tidigare fått höra att det som gör ondast med EDA är lokalbedövningen men den kändes ingenting. Det som var lite obehagligt var när EDAn lades in och det kändes som stötar i hela ryggraden och mitt högra ben fick spasmer under några sekunder. Efter det var smärtan borta nästan direkt. Så skönt. Klockan halv sex var jag öppen 4-5 centimeter. Klockan sex åt vi middag men jag fick knappt i mig något. Mådde väldigt konstigt och hade börjat frysa. Medan vi åt började CTG-maskinen pipa för att varna att bebisens hjärtljud var väldigt låga, för att hålla bättre koll på dem användes en skalpelektrod som sattes på bebisens huvud.


fl7

Kapitel 3: För hög puls och feber

klockan sju hade jag öppnat mig 6-7 centimeter och enligt barnmorskans anteckningar skruvade bebisen mycket på huvudet vid undersökningen. Då jag hade 5 värkar på tio minuter höjdes droppet för att se om de blev fler. Klockan halv åtta sänktes droppet igen, då jag hade 5-6 värkar under tio minuter. Sedan fick jag ta droppställningen med mig ut i allrummet och äta kvällsmat, det var en fin kväll med solsken ute. När vi kom tillbaka till förlossningsrummet satte jag mig på pilatesbollen igen. Lite knöligt med alla slangar och sladdar. Fick påfyllning av EDAn halv nio på kvällen. Tjugo minuter senare undersöktes jag igen och jag hade då öppnat mig mot 8 centimeter. Bebisens huvud stod fortfarande på samma ställe som vid klockan tre. Droppet sänktes igen, då jag hade 5-6 sammandragningar under tio minuter.

Eftersom jag hade frossa togs min temp och det konstaterades att jag hade stegring och jag fick en Panadol. Klockan var då tjugo över tio på kvällen och jag började känna mig trött. Klockan elva larmade CTG-maskinen igen, bebisens puls började ligga alldeles för högt. Det värkstimulerande droppet stängdes av då jag hade 6 sammandragningar under tio minuter och bebisen var stressad. Gyn-läkare tillkallas. Ända tills detta har jag haft en bra bild av dem som jobbar på BB, men läkaren som kommer in inleder med att säga att jag inte låter henom sova och varken hälsar eller presenterar sig. Kände lite att ja, jag sover ju inte direkt heller och jag har inte ens valt att ha detta som arbete. Efter att läkaren undersökt mig och tagit ett prov från bebisens huvud tömmer de min blåsa, då jag inte klarade av att göra det själv.

Cirka klockan halv ett togs min temp igen, den visade på 39 grader. Jag var 10 cm öppen och hade börjat krysta, men mina sammandragningar var inte tillräckligt kraftiga för att jag skulle kunna pressa ut bebisen, som fortfarande låg på ungefär samma ställe som tidigare.


fl9
fl10

Kapitel 4: Akut snitt

klockan tjugo över ett på natten konstaterades att bebisens puls var alldeles för hög (180 slag per minut) och att den legat högt alldeles för länge. Mina sammandragningar hade inte blivit starkare, men det gick inte att sätta igång det värkstimulerade droppet på grund av bebisens redan för höga puls. Läkaren kommer in i rummet igen och pratar lågmält med barnmorskan. Varken Sami eller jag blev meddelade om vad som hände och fick inte höra något annat än att jag skulle fortsätta krysta. Mitt i krystningsarbetet sa läkaren till barnmorskan: "det blir andra vägen" och det började förberedas för ett akut kejsarsnitt. Jag var då så trött och slut att jag bara grät. Jag hade kämpat med förlossningsarbetet i cirka sexton timmar och så skulle det bli snitt istället. Allt som hänt hittills kändes värdelöst just då. Jag fick en spruta som tog bort värkarna.

Jag fick gå från förlossningssängen till en annan säng och rullades iväg till operation. Utanför operationssalen fick jag påfyllning av EDA. Jag kunde inte sluta gråta och jag kunde inte komma ifrån hopplöshetskänslan, även om teamet runt mig var världens finaste och försökte peppa mig inför operationen. Jag rullades in i operationssalen, Sami kom in med gröna operationskläder och fick sitta bredvid mig, uppe vid mitt huvud. De smetade på sådant där gult steriliseringsklet där de skulle snitta. Ett skynke spändes upp över min bröstkorg och de började operationen. Jag kände hur det ryckte och rev i kroppen, men det gjorde inte ont. Bebisen hade legat fixerad i bäckenet länge och påbörjat sin färd ner i kanalen, så hen satt lite fast.

Plötsligt hördes ett gurglande ljud och efter det hörde jag bebisen skrika. De glömde skriva ner exakta tiden för födelsen, men den är satt till nollett femtiofem. Sami fick hämta bebisen när hen blivit avtorkad och kontrollerad (9/10 APGAR-poäng efter 1 minut, 10/10 efter 5 minuter). Under den tiden fick jag en hel cocktail av mediciner, då livmodern inte drog ihop sig som den skulle, efter det långa värkarbetet. Medicinerna gjorde mig helt borta i skallen och när Sami kom med bebisen och la henom på mitt bröst kunde jag bara använda min vänsterhand, då den högra var så bedövad att jag inte kunde lyfta den. Jag minns inte det här, men vi blev tydligen informerade om att fostervattnet var grönt (bebisen hade blivit stressad och bajsat i det) och därför hade jag fått en infektion, förklaringen till min feber och mitt illamående.

fl11
fl12
fl13


Kapitel 5: Infektion

När jag blivit ihopsydd rullades jag ner till uppvaket, där jag skulle ligga åtminstone över natten. Sami och barnmorskan tog med sig bebisen upp till BB för att väga och mäta henom (4470 gram och 54,5 centimeter). Sami fick sedan sitta med bebisen på vårt rum på BB en stund, innan barnmorskan tog blodprov på henom och proverna visade att hen hade fått samma infektion som jag.

Under natten vaknade jag emellanåt av att sköterskor klämde mig på magen, jag hade syrgasmask på mig och svettades så sjukt mycket. Fick antibiotika intravenöst. Jag fick även någon form av morfin som inte tog bort smärtan utan bara gjorde mig lullig i huvudet. Försökte sova men ville bara upp till Sami.

Klockan fyra på morgonen kom Sami och barnmorskan ner med bebisen och jag blev informerad om att bebisen skulle läggas in på barnavdelningen för observation. Sami följde med till barnavdelningen och fick sitta med bebisen. Bebisen lades in på barnavdelningens intensivavdelning, uppkopplad till slangar och sladdar som mätte puls och syresättning. Hen fick även hjälp att andas via CPAP, senare byttes den till en "high flow"-grimma.

fl14
fl15


Epilog

efter förlossningen var jag till största delen sängliggande under två-tre dagar. För att få komma upp från uppvaket ljög jag om min smärta för en sköterska, sa att den kändes mindre fast jag inte alls hade någon lindrande effekt av morfinet. Kände mig överkörd både psykiskt och fysiskt och hade ont överallt. Fick till slut en medicin som hjälpte mot smärtan, så jag kunde sluta yra. Behövde hjälp att ta mig ur sängen, att gå på toaletten, att duscha och klä på mig. Sami fick mata mig. Det var inte en rolig tid. Första gången jag fick träffa vårt barn efter förlossningen var då jag skulle föras upp till BB från uppvaket, på vägen dit rullades jag via barnavdelningen i min säng, Sami och en barnmorska rullade mig. Jag kunde inte ens hålla bebisen den gången, jag var för svag och hade för ont för att ens kunna sätta mig upp.

Följande dagar kunde Sami rulla ner mig i rullstol och jag fick hålla bebisen och försöka amma första gången. Det fungerade så klart inte, eftersom hen hade sondmatats med enorma portioner mat så hen inte skulle tappa vikt efter förlossningen och min produktion inte hade kommit igång. Fick börja pumpa uppe på BB, för att alls få igång något. Orkade inte mycket annat än att sova och pumpa mellan besöken till barnavdelningen. Hade ångest över allting. Ville bara tacka för mig och åka hem och lägga mig under täcket med katterna.

Fick en massa olika bud på hur vi skulle sköta bebisen, när det skulle ammas och när det inte skulle ammas. Att använda napp och inte använda napp. Att lägga henom till bröstet hela tiden och att endast mata var tredje timme. Att bebisen snart skulle få flytta upp till BB så vi kunde börja vår "normala" BB-tid och att vi nog skulle behöva flytta ner till barnavdelningen och isoleras med bebisen. Klockan elva på kvällen, onsdagen den 13:e, blev vi nedflyttade till barnavdelningen efter att personalen på båda avdelningarna diskuterat sig fram till det, trots att vi helst stannat i rummet på BB och fått upp vårt barn till oss. Jag var trött och slut och dessutom rätt hormonell, så jag grät. Var så besviken på alla dubbla bud och att aldrig få ett klart besked som stod sig mer än någon timme.

I rummet på barnavdelningen fanns en säng och en bäddsoffa, rummet var litet och väldigt omysigt. Jag grät ungefär hela natten då vi flyttade ner. Vi fick ha vårt barn hos oss och det var förstås fint, men också en omställning, då vi fortfarande inte fick göra något som vi ville och det hela tiden sprang personal och kollade hens värden. Efter detta följde dagar och nätter av schemalagd hetsmatning och pumpning. I takt med att bebisens värden såg bättre och bättre ut plockades apparater ut ur rummet, sonden togs bort och vi började få skapa lite egna rutiner. Fortfarande vägdes bebisen före och efter amning, för att se hur mycket hen fått i sig och om hen behövde matas extra. Sista dagarna behövdes ingen extra matning och vi började få göra mer och mer med bebisen själva. Isolerade var vi ännu fredagen den 15 april.

På fredagen kom barnläkaren på besök och friskförklarade bebisen, hade hen gått upp tillräckligt vid vägning på lördagen så skulle vi få helgpermisson och äntligen få åka hem. På lördagen låg bebisens vikt endast 20 gram under födelsevikten och vi fick lov att åka hem. Jag grät ungefär hela vägen hem och sedan när jag såg katterna och sedan när vi kommit in och kunde slappna av lite. Efter det har det förstås blivit en del tårar, när vi inte förstår vad bebisen försöker förmedla, efter vakennätter och sådant. Bebisen, Tova, är snart tre veckor gammal och jag tror vi kommer förstå varandra bättre och bättre med tiden. Ser fram emot att få se henne växa upp.

som sagt, det var en helvetes vecka att gå igenom ... och vi fick inte ens vår "festbricka" på BB. Nåja. Vi har i alla fall vår bebis hemma, hon är frisk, jag är frisk och hon ökar i vikt som hon ska. Det är ju huvudsaken. Kan säga en sak, bara: blir det fler barn så kommer jag att göra planerade snitt. Så blir det.

24 kommentarer:

  1. Usch, så mycket som kom tillbaka från våran vistelse där och och jag kunde inte låta bli att gråta lite till. :( <3

    SvaraRadera
  2. Fy fan vilken jäkla resa, Hanna. Är så glad att ni är hemma nu och får rå om er själva och slippa sjukhusmiljön. Jag blir så jäkla arg över att läsa om dubbla buskap hit och dit, läkare som är snorkiga och framför allt när de inte informerar och bara pratar ovanför ens huvud. Tack för att du delade med dig <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja, jag är så himla glad att vi tagit oss igenom det och aldrig mer behöver titta tillbaka. Jag skrev till och med i mitt förlossningsbrev att jag ville vara delaktig i och informeras om allt som bestämdes, men det var så mycket olika människor involverade och det kändes som att ingen direkt läste brevet. Tack för dina ord <3

      Radera
  3. Svar
    1. Usch vad hemskt att hamna gå igenom något sådant! Bra att ni ändå mår bra nu och kan lägga förlossningen bakom er <3

      Radera
    2. jo, det var en pärs men som sagt, det är över nu <3

      Radera
  4. Vilken omtumlande start! Men fint skrivet. Jag tror det är bra att prata prata prata om det ni varit med om så det går bättre att processera. Och ändå tur att allt gick så bra, trots komplikationer och infektioner. Även om sjukvården kunnat vara ännu bättre så är det nog sån tur vi har som ändå har topklass på sjukhusen här. Sköt om er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. mhm, med en sådan här början får vi hoppas att både jag och lilla fröken klarar oss från jobbigheter på ett bra tag! Jag tror också det, ju mer en pratar om det desto mer kan en bearbeta det som hänt. Absolut, jag är glad att vi bor här var vi bor sjukvårdswise. Tack!

      Radera
  5. Påminner en hel del om min andra förlossning med feber, låga hjärtljud(höga för er) jag klarade att knösa ut honom på 43 sekunder så inga snitt behövdes, men barnavdelning, infektion, pumpa, gråt, olika budskap.. ush vad hemskt! Men huvudsaken att ni har er bebis hemma <3 allt bra till er

    SvaraRadera
    Svar
    1. oj! Det var snabbt! Ja, verkligen, en får se framåt <3

      Radera
  6. Min förlossning med dottern såg nästan exakt ut som er. Igångsättning - EDA - värkstimulerande - Akut snitt. Usch för igångsättning..

    SvaraRadera
    Svar
    1. hu, ja, det verkar vara vanligt att igångsättningar slutar med akut snitt. Tycker de borde informera om sådant också...

      Radera
  7. Åh, va skönt att ni fått komma hem i alla fall, rutiner och förståelsen kommer med tiden och sen blir ni mer synkade också! Grattis till fina lilla Tova iaf! ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja! Det var en sådan sjuk lättnad att stiga innanför dörren här hemma! Tack så mycket! <3

      Radera
  8. Vilket kämpande!! <3 Men äntligen är ni en familj. All lycka åt er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. verkligen! Ja, och det känns fruktansvärt skönt. Tack! <3

      Radera
  9. Fy så tråkigt att du hade en så hemsk förlossning+ tid efter! Men tack för att du delade! Du vet säkert redan det här men jag säger det ändå: OM du känner att allt fortfarande känns jobbigt/att du är ledsen/behöver prata om förlossningen så försök få till en tid via sjukvården så du inte tänker att du ska *bita ihop och skärpa dig* och istället drabbas av en förlossningsdepression. Det finns chattlinjer för sådant också! Kanske inte på Åland men det går säkert att prata med någon i Sverige via internetzzz. KRAM!! /Frida

    SvaraRadera
    Svar
    1. jo, jag försöker själv vara uppmärksam på om dalarna blir fler och fler och det liksom inte blir några toppar i humöret, och jag har sagt åt sambon att han måste vara extra lyhörd på om något inte verkar stämma, eftersom att jag vet med mig att jag har ångest och har lätt att bli deprimerad. Vet inte om det finns någon chatt, men det finns i alla fall någon på sjukhuset en kan prata med. Tack och kram tillbaka! <3

      Radera
  10. Wow. Tack för att du delade din historia <3

    SvaraRadera
  11. Fina Hanna. Tack för att du öppet och generöst delade med dig av din förlossning. Jag kan inte ens föreställa mig hur du måste ha mått, och kanske fortfarande mår över allt som hände. Egentligen vill jag nog mest av allt säga, tack och stor kram till dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. men åh, tack så mycket <3 kram tillbaka!

      Radera

• skriv gärna namn på kommentaren du lämnar.
jag svarar på kommentarer här i min blogg.
• jag godkänner kommentarer innan de publiceras.

• inga bloglovin'-byten. Du kan däremot gärna följa min blogg här.
• spam raderas direkt ("var med i tävling/veckans blogg" är också spam).