fredag 17 november 2017

...

fnef

idag har jag en ihärdig bultande huvudvärk från nacken och höger tinning. Varken vila eller värktabletter rår på den. Igår var jag ledsen igen. Ångesten rev bakom bröstkorgen. Varför ska det vara så svårt, livet? Varför är en rak kommunikation så svår för vissa människor? Varför ska jag behöva gissa vad jag har missförstått? Känns som att jag springer runt i en cirkel, jagar mig själv. Har jag missförstått något? Ju längre tid det går, desto klarare blir det. Allt är klart. Självklarheten lyser kring valen som gjorts. Jag var bara en liten bricka i deras stora spel. Det är dags för den här lilla brickan att skapa sitt eget spel, min egen verklighet. Jag är en huvudkaraktär. Jag är ingen sidekick.

jag är ingen du kan tiga ihjäl.

Snart.

ssa


nu löper arbetet rätt snabbt framåt i huset, bygget ser mer och mer ut som ett hem. Sedan sista bilden här ovan togs är hallen i princip klar också. Golvet lagt, taket uppspikat och väggarna gipsade, spacklade och målade. I torsdags hade vi ibruktagningsbesiktning för nedre våningen och fick godkänt! Nu kan vi börja flytta in när det passar oss! Före vi gör det ska dock toalettstol och duschväggar monteras, sovrummet / kontoret tapetseras och väggbiten mellan köksskåpen kaklas. Men sen! Sami har snart en ledig vecka, så hoppas hoppas att vi kan börja packa ihop oss efter det. Före årsskiftet ska vi vara inflyttade i alla fall, om inget alltför drastiskt händer.

ska bli så skönt att slippa från stället vi bor nu, men känns så konstigt att vi faktiskt får flytta till huset snart. Det har varit en dröm så himla länge och så många motgångar längs vägen. Helt plötsligt är vi nästan framme. Nyp mig i armen, va.

vi tittade precis igenom min bildmapp på datorn, där jag samlat alla mina telefonbilder från bygget. Mår nästan illa av att se hur det såg ut från början, men ju längre mot nutiden vi kom, desto mer längtanspirr fick jag i maggropen. Jag vill dit. Jag vill dit nu. Jag ska inte jinxa något, men jag hoppas det flyter på perfekt och att vi till och med kan bo där vid jul. Skulle vara så himla fint (när jag skriver detta längtar jag så jag knappt kan andas).

söndag 12 november 2017

En snabbvisit.

st1

igår bestämde vi att jag och Tova skulle åka ut till bygget och kika, när Tova sovit klart sin vila på dagen. Sagt och gjort! Det var extra spännande nu, för sedan jag var dit sist har nu kaklet innanför dörren, panelen innanför dörren, sista strykningen färg i hallen, golvet och grovköksmöblemanget kommit på plats. Dessutom hade Sami och hans bror hämtat ut frysen och tvättmaskinen till grovköket samma morgon.
Vi startade (så klart) i Södersunda och korsade ett grått Åland, ända tills vi kom till Ängösund. Där sken solen i alla fall på Ängö, alltid något.

st2
st3

ber om ursäkt för århundrades sämsta bilder, men jag tänkte ju inte på att ta några bilder förrän klockan nästan var fyra. Och alla vet ju att fyra på eftermiddagen i november, är lika med kväll. Nåja. Det kommer snart en tid jag kan ta bilder på detta 24/7 om jag så skulle vilja. Men ja: golvet är lagt! Hur fint?!

st4

i grovköket stod ett litet barfotatroll och dansade. Se så fiiiiint det blir! Saknas snart bara bänkskivan här, den ska vi beställa när vi får tillfälle. Snart, alltså. Sedan var det dags för mig och Tova att åka hem. Sami packade barnet i bilen och jag gick på dass med öppen dörr. It's the little things, vet du. Eh.

st5

så åkte vi tillbaka till Södersunda i min discobil, genom störtskurar av regn och isblandat regn. Kul. Tova sov sig dock igenom det, brås på far när hon väl somnat.

Sådant en inte får säga högt.

lys
22122007.

idag bor det ett stressmoln innanför min bröstkorg. Det pirrar oroväckande i benen och handlederna, orosfågeln vankar av och an i sin lilla bur. Huset är snart klart, som vi har längtat! Samtidigt är jag rädd för att verkligheten brakar på plats när vi väl är där. Att årets händelser på riktigt sjunker in. Jag hoppas det inte blir så, jag hoppas att själen har absorberat allt redan. Att jag har hunnit bearbeta det lite. Jag klarar inte av fler käftsmällar i år. Känner att jag fått tillräckligt nu.

det är förstås dumt av mig att bli stressad och väcka min ångest redan, det kanske inte alls blir som jag tror. Vi kanske trivs så bra direkt att allt negativt kring flytten och huset och ön liksom faller bort. Jag hoppas det. Men jag tänker att det kanske är bra att vara förberedd på att jag kan ramla ner i ett bottenlöst avgrundsdjup också. Att jag ser att det är en risk. Jag vet inte. Inte vet jag exakt vad jag ska göra om jag märker att jag vacklar heller. Vet bara att jag inte vill falla.

torsdag 9 november 2017

So can you see you're seeing less of me, darling?

sjutt

dear your name here.... it's been a long time, very long time och sådär kanske en kunde inleda ett inlägg. Kanske. Nu säger jag inte att just jag tänker göra det. Faktiskt. Jag tänker börja så här: det är torsdag, det är november och det blåser ute. Internet är ovanligt segt och mina nerver korta. Sami spelar squash med sin bror och jag har lagt barnet. Jag har ont i ryggen - men vad är nytt under solen? Inte min ryggvärk, i alla fall. Den har varit en mer eller mindre konstant kompanjon sedan vintern -15. Nåja, nåja. Klaga hjälper inte. Lyfta luren, boka tid, åka till tidsbokning och bli knäckt och bänd under femtio minuter hjälper. Jag vet. Jag ska. Snart.

jaha, vad har hänt sedan sist vi hördes? Jag och Mini Me har haft väldigt o-dramatiska dagar och sovit ganska mycket mer än okej, förutom en natt då vi sov ganska mycket sämre än okej. Vi har haft besök av alla möjliga sorter och varit på femårskalas där Tova bondade med ett barn i samma ålder (såååååå gulligt!!!). Annars har vi nog inte gjort så fruktansvärt mycket. Idag valde Sami och jag ut tapeten till kontoret på bygget och grovköket är nästan klarmonterat. Så nära nu.

nu: koka sig en kopp te.

onsdag 1 november 2017

Noahs dop, 28.10.2017.

n1

i lördags var vi bjudna på dop, dessutom skulle vi få äran att bli faddrar till dopbarnet! Hela dagens planering var upp och ner och blev till ingenting då Tova bestämde sig för att först inte somna i tid för vilan, och sedan vara otröstlig i en kvart när vi måste väcka henne. Nåja. Det går inte alltid som en tänkt sig. Det ordnade sig och blev helt bra ändå. Nedan följer bilder från dagen Noah Gino Johannes fick sina namn (dock inte så många eftersom vi stod uppe med föräldrarna och sedan höll koll på min egen lilla vilding):

n2
n3
n4
n5
n6
n7
n9

tack, Åsa, Oliwer och Noah för att vi fick vara med på er fina dag, och tack så jättemycket för fadderskapet! Lovar att både jag och Sami ska göra vårt bästa för att lära Noah allt vi kan (och kanske lite till) ♥

tisdag 31 oktober 2017

Hejdå, Oktober.

nuff

vi friskade till oss till dopet förra helgen och - tvi, tvi - jag blev inte sjuk! Himla tur. Tova är fortfarande rätt täppt i näsan och snorig, men det håller nog på att ge sig. Hoppas jag. Vi mindes klockvridandet den här gången, men alltså. Alltså. Med en väldigt dygnsfast liten individ i hemmet är det verkligen inte så att vi har "vunnit" en timme. Vi har snarare vunnit en extra lång och trött dag. Tidigare har hon somnat runt 20:30 och vaknat senast 08:30, men nuuuu vaknar hon senast 07:30 (insert tre ledsna smileyfejs här)! Buhu. Nåja. Så länge vi kan vila tillsammans på dagen är det ju okej. Ändå. Lite i alla fall.

jahapp, sista oktober idag. November imorgon, i vanlig ordning. Hur känns det i själen och hjärtat? Okej, va? Det känns helt okej. Oktober har hittills varit årets första månad där det känts som att saker har fallit på plats, psykiskt alltså. Fysiskt mår jag sämre än på väldigt länge, men har pratat med läkare och har en plan för en liten del av framtiden. Så långt får det vara bra. Så långt kan jag vara lugn. Mer ska en inte begära, dumt att försöka kontrollera sådant som står utanför ens kontroll.

i veckan blir det psykologbesök och ett femårskalas i alla fall, kanske vi lyckas få till någon kaffedejt också? Får se. Det ordnar sig. Jag gillar att planera, men det är skönt att hålla sig lite fri också. För övrigt: haglade det igår. Snart är vintern här. Tänk vad Tova ska tycka det är roligt med snö i år!

tisdag 24 oktober 2017

Status.

Barnet är förkylt. Bröl. Ja, alltså på riktigt. B R Ö L. Hon har inte varit sjuk sedan i mars och då var hon lite mer - eh - lätthanterlig. På ett halvår hinner en unge förstå att en kan hålla på sina åsikter och att integritet är väldigt viktigt. Ja. Det är viktigt. Men nu behövde jag både suga ut snor (TMI? Kanske) och skjuta upp lite nässpray på henne. Sov inte många timmar i sträck i natt, och nu vägrade hon vila mer än en halvtimme på dagen. I'm so happy. I natt sov hon dessutom mest på mig och jag vaknade av så underlig smärta i magen och ryggen var redan trasig före, kan inte säga att den är bättre nu.

i helgen ska vi åka på dop och jag hoppas verkligen att hon är frisk tills dess. Och att hon ändå behåller förkylningen för sig själv. I dag skulle vi egentligen haft lekdejt med Sarah och Leon, men det fick bli uppskjutet. Böh. Himla otajmat alltid. Nåja. Nu avvärja lite nervsammanbrott till höger och vänster. Hurra. Ja. Jag nämnde väl inte det, men när mitt barn inte mår som vanligt är hon hundra gånger mer igång än annars. Vilar liksom inget, river liksom allt.

söndag 22 oktober 2017

Sådant jag gör.

h1
h2

- blir exalterad av naturfenomen (åska, norrsken, dimma, o.s.v.)
- bryr mig inte om jag skapar dålig stämning genom att säga till om saker som inte är okej
- tittar igenom sju säsonger av Star Trek: Voyager på Netflix, är på femte säsongen nu
(fnissar åt sådant som "better safe than assimilated" och liknande)
- äter mediciner dagligen för att ha en fungerande vardag
- drömmer aldrig verklighetstrogna drömmar
- klär mig helst i de sprakande färgerna grått och svart

Stjärnorna och själen.

soulstars