Inlägg

Det är inte lätt när det är svårt.

det bor mycket ångest i min kropp just nu. Det stramar och värker och strålar, gör mig obekväm och stressad. Kanske ångesten föds ur stressen, förresten. Jag vet inte. Jag är inte utbildad. Nåja. Ångest för viruset och konstigheter i världen, ångest för att sömnen ännu strular och ångest i ett föräldraskap där jag blir så instängd.

ska jag försöka förklara det sistnämnda?
Svårt.
Jag har ett barn som skriker och låser sig väldigt mycket och det är så svårt att prata med andra föräldrar om det. Det borstas lätt bort som trots och "jamen sådär gör mitt barn också" men grejen är att jag inte tror dem.
Okej, ja. Barn gör saker i olika utsträckning.
Men när jag säger att hen låser sig så menar jag att hen kan stå på samma fläck innanför ytterdörren, iklädd vinterkläder, i tio till femton minuter utan att göra en enda ansats att klä av sig. Vi bråkar om huruvida en måste gå på toaletten, om att spola och om att tvätta och torka händerna. Att äta, dricka och gå och lägga sig. Gör jag eller säger något fel kan hen explodera i tretton omgångar och bli så pass uppvarvad att hen börjar slå, riva eller bita mig.
Raka uppmaningar och regler ser hen mer som alternativ och duger inte de, gör hen som hen själv vill och inget vi som föräldrar säger kan få hen att ändra sig. Fixerar sig barnet på en idé så kommer hen fullfölja den även om föräldrarna säger ifrån. När hen var bebis såg jag fram emot kommande år med mindre skrik och mera roligt, som alla andra föräldrar berättade om. Visst fanns det trotsperioder men de var precis det, svårare perioder i en annars ganska löpande vardag. Hos oss löper det aldrig. Vi har haft två lugnare veckor (fjorton dagar) på alla dessa åren. Jag är ett vrak.

samtidigt som jag vill kunna berätta det, avstigmatisera det svåra föräldraskapet, så vill jag inte 1) bli förminskad i det som är en kamp för oss från morgon till kväll eller 2) att de jag varit öppen med svårigheterna till refererar till mitt barn som "jobbig", "ett monster" eller liknande. Det är jobbigt för mig. Vi har en jobbig vardag. Vi lever i kamp. Men mitt barn är inte jobbigt. Hen har det jobbigt. Hen är inte ett monster, hen är annorlunda. Jag har många gånger beskrivit det som att vi bor i olika Universum och att våra Universum sällan rör varandra. Hen har så många smarta funderingar och är fantastiskt rolig, hen är driven och kreativ. Hen är inte sina svårigheter. Vi behöver, som familj, hjälp att ta hand om varandra på rätt sätt.

vi har varit i kontakt med barnrådgivningen, barnpsykolog, daghemmet och till sist har vi även gjort vårt första möte med BUP. I höst ska vi få utreda barnet i fråga och jag hoppas verkligen att det ger något. Hen skulle troligen må väldigt bra av en resurs på dagis och vi kanske kunde få tillgång till ytterligare hjälp i och med en diagnos. Så. Nu väntar vi på hösten.

Vad är detta? Det är...

Sådant som skaver.

jag har ett gruskorn under skinnet, kanske någonstans mellan kroppen och själen. Det river och kliar men jag blir liksom inte kvitt det. Jag behöver skriva om det, för jag behöver ventilera. Om än ut i den tomma rymden, ut i ett ansiktslöst Internet. Tror jag. Men jag har inte tiden. Inte just nu. Jag tar mig heller inte tiden, för jag har inte orken. Du vet. Det är ingen vidare cirkel. Den är inte hälsosam. Men jag ska. Snart. Jag ska berätta om när vi flyttade ut två veckor för att underlätta för Samis byggande. Jag ska berätta om oron i bakhuvudet. Om nätterna som ingen minns egentligen. Sen. Jag ska. För jag måste.

Första födelsedagskalaset.

Tolv månader - Ett helt år!



så kom dagen - den stora födelsedagen!

I ett år har vi haft detta lilla solsken i vår vardag ♥ även om hon fortfarande hackar alla nätter och kan bli lite gnällig mot 18 på dagarna så är Liv den gladaste person jag träffat. I henne verkar det till 90% bo skratt. Hon tycker om att titta i böcker nu (inte bara att äta dem...), vill ofta komma upp i famnen för att mysa en liten stund, älskar att hämta Tova från dagis och när pappa kommer hem på kvällen. Katterna är bästa underhållningen, näst efter storasystern. Liv har på något vänster kopplat ihop att leksaksmuminpappan är samma person som på en tavla vi har på väggen, hon brukar leta upp leksaken, gå till tavlorna och peka på den med muminpappan på och säga "pappa!", lilla gull! Mer och mer mys delar Liv ut, en kram här och en öppenmunspuss där, det är så roligt för hon visar verkligen vem hon tycker om genom kroppskontakt ♥

åtta tänder har ploppat fram i munnen på henne, men jag som var orolig för att amma ett barn med tänder har kunnat slappna av. Hittills har hon råkat bita mig kanske tre gånger och de har alla varit i misstag, då hon somnat och liksom glidit iväg mot drömmarna. Ja, ammar gör vi ännu. Ganska mycket nattetid men ganska lite dagtid, då slänger jag mest fram tutten när hon ber om den. Hon är duktig på att plocka i sig vanlig mat, korv och kyckling är favoriterna.

nu har Liv blivit bättre på att gå utomhus, även om det ofta stular ikull (på ren åländska, alltså ramlar omkull, snubblar) så kommer hon längre och längre bitar innan hon ramlar och när hon ramlat så kan hon ta sig upp själv igen. Hon tycker om att vara ute, men i ärlighetens namn är vi faktiskt orimligt lite utomhus för tillfället, för jag orkar inte. Nåja. Det blir väl bättre, det med, snart. Hon dansar mycket om dagarna, ibland gör hon musiken själv med olika leksaker, ibland lyssnar vi på musik och ibland räcker det att jag kokar vatten för att hon ska få dans i benen - och så hon dansar! Många moves som verkar sitta naturligt i hennes höfter!
Leksaker hon drar sig till är bilar, bollar och dockor. Har hon inte tillgång till bilar som sådana, låtsas hon ofta att till exempel klossar är bilar. Det mesta kan var en bil om en kör fram och tillbaka med det och brummar!

ännu har hon inte börjat prata så mycket, men hon förstår desto mer! Säger jag "nu ska vi äta" går hon direkt till sin matstol och försöker klättra upp, säger jag "nu ska vi byta din blöja" så kommer hon med till skötbordet och "vi ska hämta Tova" / "nu ska vi åka till dagis" får henne att snabbt gå till ytterdörren, så hon är redan väldigt duktig på att följa uppmaningar, kan jag säga!

så mycket som hänt under detta första lilla år, jag ser fram emot att se det som kommer framåt ♥

Elva månader.



idag fyllde Liv en månad ifrån ett år, eller ja, elva månader. Hon utvecklas i en rasande fart och vi har svårt att hänga med! När hon var nio månader började hon ju gå, två månader senare småjoggar hon fram, hon är inte stilla många minuter i sträck medan hon är vaken utan har hela tiden en massa pyssel för sig, bäst tycker hon det är att hänga med storasyster - även om det ofta resulterar i bulor och blånnor för hennes egen del...
Hon äter vanlig mat bättre och bättre och har också börjat dricka lite vatten till maten. Nätterna är fortfarande kaos, men dagtid är hon fortfarande en nöjd och glad liten person. Nu har jag märkt hur pass mycket hon förstår när jag pratar med henne, hon hjälpte mig sortera tvätt en dag och när jag bad henne hämta en socka som låg en bit bort, så hämtade hon den och gav den till mig?! Jag blev mycket förvånad och imponerad.
Talmässigt är hon ju nästan aldrig tyst, utan bubblar på mest hela dagarna med en massa som jag inte förstår. "Mamma", "pappa", "dä", "titta" och "Eljs" (= Elvis) säger hon ofta. Tyckte dessutom hon sa "apa" härom dagen! Sju tänder har hon fått och jag ser redan nästa tand ligga under ytan i tandköttet. Hon har så bråttom!

Idag har vi bott ihop i tio år.





ja, som rubriken säger så var det tio år sedan Sami och jag flyttade ihop. Då i en gammal lägenhet i stan, med våra grejer från respektive föräldrahem, nu i vårt eget hus med gemensamma saker och en plan framåt. Känns som det var två år sedan vi flyttade ihop, eller som att vi aldrig skulle varit ifrån varandra. Sjukt det där med tid. Beslutet att bli sambos har jag i alla fall aldrig ångrat, jag älskar att få spendera alla dagar med dig, Sami ♥