Inlägg

Sammanfattningen.

eftersom hon bara är 4 år så fick hon ingen diagnos i detta läge. Hon kommer att finnas kvar hos BUP för att de ska kunna se åt vilket håll hon utvecklas, och jag och Sami ska få göra samspelsobservationer - eller vad det nu hette - med henne. Jag väntade mig den utkomsten, det har varit min oro hela vägen. Att de inte ska höra oss och inte se henne. Så blev det. Precis som jag förutspått. Jag börjar bli trött på att vädra mina farhågor, få svaret att jag oroar mig i onödan och sedan få bekräftelse i mina tankar. Nåja. Vi har i alla fall försökt få hjälp. Det är väl första steget?

dock känns det som att de föräldrar som vågar säga "vi klarar det inte själva, det blir inte bra", är de som stämplas som svaga. Före vi blev öppna med våra svårigheter och började söka hjälp och svar, blev vi inte i närheten lika ifrågasatta i vårt föräldraskap. Det spelar ingen roll att vi berättar vad vi provat (allt) och hur resultatet blivit (kaos), det folk ändå tipsar om är de första och mest enkla och lättillgängliga "knepen" som kanske funkar på vilka normbarn som helst. De funkar på lillasyster, men är verkligen inget som fungerar för storasyster. Det senaste vi fått är att vi kanske ska prova avleda utbrott. Ja. Okej. Att snart 4,5 år in i kaoset tro att det inte är något av det första en provar? De föräldrar som t.ex. skrämmer sina barn till lydnad och tycker att de är så himla duktiga fast barnen far illa, de söker ingen hjälp och är därmed (enligt allmän uppfattning) bra föräldrar.

när jag berättade för en sjukvårdare på barnrådgivningen om vår vardag sa hen något som ekar i huvudet på mig ännu: "det är jobbigt att vara mamma". Vet inte om hen trodde att hen bekräftade mig i det jag sa, men jag kände mig väldigt förminskad. Det är inte jobbigt att vara mamma. Det är jobbigt att hela tiden behöva kämpa för att möta sitt barn. Det är jobbigt att ständigt bli ifrågasatt. Det är jobbigt att känna sig så himla ensam, att vara utan optimal stöttning. Det är jobbigt att höra vad familjer med barn i samma ålder kan göra och hur roligt allt är när en själv känner att en drunknar.

ja, jag kunde ranta i evigheter om detta men jag har verkligen varken ork eller lust att göra det.
Jag är bara så himla trött på allt.

Arton månader - Ett och ett halvt år.


dessa ett komma fem åren har verkligen skenat förbi! Livet rullar framåt i snabb takt och jag hinner verkligen inte med i Livs utveckling. Vid 3,5 månader började hon åla sig framåt med järnvilja, för att lära sig gå vid 9 månader och efter det tog det inte länge innan hon började springa och skutta. Hon är ett proffs på studsmattan och åker rutschkana som att hon aldrig gjort annat. För det mesta lyssnar hon på när mamma säger nej, men i Liv bor det en liten buse som vet exakt vad hon får och inte får göra. Hon dansar till den mesta musiken och lär sig sånger och rörelser både från andra och från exempelvis TV:n.

det är sällan tyst i Livs närvaro, hon tycker om att konversera och bossar gärna med andra (främst mamman). Hon kan väldigt många ord, de börjar säkert vara upp emot 40-50 stycken, och har en enorm ordförståelse. Innan hon kunde så pass många ord utvecklade hon egna tecken som hon lärde oss och kommunicerade via, till exempel visar hon med ett finger i munnen och ett "ah!"-ljud att hon vill dricka vatten! Hon kan svara på ja och nej-frågor utan tvekan och säger "sitta" och visar med en klappande rörelse med handen var hon vill att en ska sitta, hon är väldigt kommunikativ. Just nu verkar dock mantrat vara "nej, mamma"...

en solstråle kan vi nog beskriva henne som ännu, även om hon just nu kan bli fruktansvärt arg vid tillsägelser och motgångar. Hon kastar sig handlöst på golvet och skriker sitt allra högsta, ofta får ingen röra henne just då, för då blir hon stelslapp i kroppen och skriker "neeej! Lääääpp!". Det går dock till största delen bra att avleda med leksaker eller mat, så helt hopplös är hon ju inte. Liv tycker om att vara uppe i famnen (gärna på längsta stående personen i rummet) och är väldigt kramgo. Hon kommer springande med öppna armar och ropar "kla!" när hon blir sugen på att kramas. Ibland kan hon även dela ut spontana pussar!

av leksaker tycker hon för tillfället om att leka med dockor och att mata dinosaurier med russin. Här är det lite svårt att veta vad hon skulle leka med länge, eftersom hennes syster väldigt gärna avslutar Livs lekar när hon väl kommit igång. Nyligen började Liv sätta fast Duplobitar på Duploplattan och gjorde det en liten stund i sträck, i alla fall!

hon äter helt okej, Liv har till och med lärt sig uppskatta potatis nu, vilket underlättar enormt! Hon tycker om det mesta vi serverar och äter ofta på långa stunder med egen gaffel, tills hon kommer på att någon annan borde servera henne. Att få henne att sitta kvar vid matbordet mer än tio minuter är svårt och det blir en del matande i "farten". Det enda vi ammar just nu är på natten, förhoppningsvis kan vi lägga av med det snart också.

sömnen, däremot, lämnar ju en del att önska. Liv sover några timmar på dagen (inte just nu, vi snittar på en timme i rullande vagn då vi har byggare här hemma och då inte kan sova i sängen hemma) och vaknar 5-8 gånger mellan att hon somnat och att hon vill stiga upp. De senaste nätterna har hon vaknat, satt sig upp, pratat högt och varit sur och skrikit när jag försökt få henne att lägga sig ner igen. Hon somnar i famnen på mig eller Sami mellan 19 och 20:30 oftast och är redo för uppstigning senast 06. Ingen annan är redo då, kan jag berätta. Speciellt inte efter hennes färsade nätter.

jag har tappat räkningen på antalet tänder i Livs mun sedan länge, men de är många och nu är 6 stycken på väg upp genom tandköttet på samma gång. Snart borde alla vara uppe, med andra ord! I förrgår var vi till rådgivningen för att väga och mäta och då var Liv 12,19 kilo tung och 83,5 centimeter lång! ♥

Avbrottet som blev kaos.

i februari i år flyttade jag och barnen ut ur huset till en stuga hos mina farföräldrar, så att Sami skulle kunna bygga på övervåningen utan att behöva tänka på vilka han skulle störa sömnen för. Vi pratade om och försökte förbereda för det så mycket vi kunde, men slutligen visade det sig att vi inte gjort tillräckligt. Det blev två så stressade veckor för mig, att jag i princip brände ut mig.

en ettåring som inte sover på nätterna och behöver sällskap för att sova på dagen. En trekommafemåring som inte tar emot nya saker på det sätt hon "borde" och en mamma alldeles för nära ruinens brant. Det blev inte alls bra, men det förde oss förstås närmare att få komma till utredningen som jag nämnt tidigare. Jag är tacksam för allt stöd och avlastningen jag fick när vi var där, mamma kom och tog nätterna efter jobbet, Anna och hennes barn kom och lättade mina tankar, Alicia promenerade med mig, Monica kom över en kväll och farmor och farfar ställde upp där de kunde - och där Tova lät dem.
Sami kom också efter jobbet några dagar, men det var mest ångesttriggande för vi var ju hemifrån för att han skulle kunna bygga. Var han med oss, så kunde han ju så klart inte bygga den dagen. Liv blev dessutom sjuk under första veckan vi var där, fick feber, spydde och fick nässelutslag.

det som hände var att Tova antagligen blev stressad av allt nytt och gjorde som hon gör när hon låser sig helt. Hon slutar äta, sova och gå på toaletten. Det påverkade ju så klart humöret, så det blev mycket skrik och bråk. Jag fick den första av vad som skulle bli en serie av panikångestattacker och kände att detta överlever jag inte. Detta överlever vi inte. Till sist hade ju cirka två veckor gått och vi var hemma hos oss igen. Tillbaka i verkligheten somnade Tova som hon skulle på kvällen i egen säng och jag visste att vi aldrig gör ett liknande projekt någonsin igen. Tova klarar det inte. Jag klarar det inte.


under första veckan träffade vi barnpsykologen igen om berättade vad vi gick igenom och hen sa direkt att "nu skickar jag en remiss för en grundlig utredning, så här ska det inte vara". Sen kom pandemin och vi blev att trampa vatten, men nu i augusti är det igång igen. Jag är nervös för vad det ska visa. Hela tiden har folk i vår närhet förminskat vår oro, sagt att vi överdriver eller inbillar oss.
Att alla har det så här, det är övergående, en fas. Men vi har haft det så här alldeles för länge för att det ska vara en fas. Jag har fått höra att bara jag stressar ner lite kommer allt bli bättre. Det är inte många som hört våra rop på hjälp. Så ja, så klart tror jag ju då att vi inte kommer att få någon hjälp ens av utredningen. Suck.

utredningen är ju inte för Samis och min skull i första hand, den är ju för Tovas skull! I förlängningen för vår familjs skull! Det är inte så att en bara får en utredning igång bara för att en ber om det på random. Vi har haft många möten och besök och gått kurser, fyllt i blanketter och vi har snart väntat 1,5 år för att komma någonstans. Hade inget visat på något så hade vi inte fått komma vidare alls.

och ja, utredningen är något som finns i mina tankar dagligen. Emellanåt är den allt jag tänker på. Så är det just nu. Jag önskar så innerligt att vi skulle få hjälp och stöd, att vi skulle få till en vardag som fungerar.

Ett nystan.

tycker det är svårt att komma ihåg nu, tiden då det var bara jag och hon. Ibland känns det övermäktigt att dissekera den tiden, men jag måste. Jag måste läsa igenom allt jag skrivit, känna varje gammal känsla på nytt. Dra upp gamla sår som nästan läkt av tiden. Jag måste, för hennes skull. För att hon ska få den hjälp, det stöd hon behöver. För att vår vardag kanske ska kunna flyta på. Att vi inte ska kämpa varje vaken minut. Det är tungt. Att bara fokusera på svårigheterna, problemen, det negativa. På vissa plan är det tydligt att färdigheter ligger efter, men på många plan är hon ju långt före. Kapabel. Och min ångest. Tänk om jag inte gör rätt?

Lite om att vara hemma.

bara en sådan sak att solen går ner precis mitt emot vårt kök juni-juli ♥

efter många vändor, stress och bitterhet, har vi äntligen börjat känna oss hemma på vår ö. Vi har bott in oss (så gott det går med endast en våning att bruka) i hemmet och på tomten bredvid vår har det flyttat in trevliga grannar. Varenda liten sak vi gör hemma lyfter känslan och, som det känns nu, det är ju här vi ska vara. Detta är vår plats. Vår framtid. Det känns bra, att äntligen ha ro att låta rötterna växa fast i marken. Om två veckor kommer byggaren och snart har vi en övervåning vi kan använda! Jag längtar så efter mitt sovrum, men också efter att kunna ge Tova en plats där hon får vara ifred. Vi hoppas på ibruktagning runt jul 2020!

när övervåningen blir brukbar, kan vi göra klart hallen här nere som den ska vara. Vi kan kanske färdigställa grovköket. Kontoret kan flytta in i nuvarande sovrum så hallen bli fri. Vi kan flytta upp vardagsrummet och ställa matplatsen på sin "riktiga" plats och vi kan göra burspråket till en "lounge". Allt kommer att falla på plats. Jag är så pepp! För den som är intresserad, finns planskisserna för huset att hitta här. Lite har planerna ändrat från det, men i grova drag är vi inne på samma spår!

om jag orkar och hinner kan jag ju uppdatera här med steg-för-steg när bygget väl är påbörjat!

En måndagsdejt.



förra veckan hade lilla gänget som hängt ihop sedan media-tiden en träff, det var så fint att träffas och jag lever ännu på dagen! Vi träffades på Brobacka gästhem för lunch och blev kvar där till halv fyra, tror jag. Då vi ses så sällan allihop (Linnea bor i Sverige, den tokan) så har vi ju så mycket att avhandla när vi väl träffas! När vi vinkat av Linnea åkte Anna, Nora och jag och tittade på loppisar innan även jag tackade för mig och åkte hem för dagen ♥

den andra bilden i inlägget har jag lånat av Anna.

Juni, juli, Augusti.

jaha, juli försvann. Sprang iväg fortare än jag hann med. Lämnade mig i augusti, ska det alltid vara så här? Ska jag aldrig hinna med mer? Sami börjar jobba igen om en vecka, vardagen rullar igång. Vi fortsätter med utredningen på BUP, vår övervåning ska påbörjas och min kusin med familj kommer till Åland. Det är de bra sakerna. Det jag ser fram emot. Men de är så övergående. Håh, lifvet. Idag har vi varit helt lediga, barnen har varit hos sina farföräldrar sedan igår. När vi lämnat dem dit åkte vi på loppisrunda, bara jag och Sami. Mycket värt! Kom hem med en liten tunna, förstoringsglas, skål till katterna och två underlägg i nysilver.

inatt måste jag ha blivit biten av städlusen, för efter frukost har jag dammsugit, ångtorkat, diskat, tvättat, dammtorkat och städat badrummet. Fick till och med en blåsa i handen av allt städande? Vem är jag? En hanna på 8 timmar och 30 minuter ostörd sömn, kanske. Fick till och med all tvätt hängd ute! Skulle vara trevligt att vara lika effektiv andra gånger, men jag får väl leva på de stunder det verkligen händer, eh.

Idag:



suttit i väntrum och fnissat åt att rummet mitt emot var ett ventrum, innan mitt besök hos kurator. Möjligen bara jag som roas av sådant, vad vet väl jag. Sedan åkte jag via Flaka på vägen hem i förhoppning att lilla barnet skulle sova i bilen. Det gjorde hon inte.

En smulen paj-paj-paj.


redan före klockan 09 imorse hade jag och Tova plockat så många blåbär så vi kunde baka en paj. Inte för att hon ens smakade på den, men jag tyckte den var god. Lagade till en sådan där rrrårrrörd vaniljsås och allt. Bjöd sedan in oss själva till grannarna för att dricka kaffe och äta paj. Sådant är lifvet.

annars har vi mest bråkat idag, jag och barnet. Gjorde ärenden i stan med pulsen i örat och så vidare. Var så färdig för sängen när vi kom hem. Klockan ett på dagen. Jajjamän. Välj glädje.

nä, nu tänker jag faktiskt välja pajrester.

Perklar* på mig själv.

*typ svär.


varför kan gårdags-hanna aldrig komma ihåg att föra över bildern från telefonen till datorn åtminstone en gång i månaden?! Nu sitter jag här igen och tömmer en miljard bilder ur luren bara och endast på grund av att den börjat uppföra sig underligt. Igen. Ja, inte så himla konstigt kanske. Göh. Blir så trött på mig själv men vad hjälper väl det? Nåja. Jag gör det nu och hoppas morgondags-hanna kommer ihåg att göra detta en gång i månaden hädanefter. Inledde mitt datorerande med att konstatera att barnen dödat mitt tangentbord, så nu sitter jag med Samis sunkiga (det har legat i solen och gummilisten på det har blivit kladdig) och skriver. Svårt. Dels på grund av att jag är rostig som tushåklars och dels för att här finns en massa extra knappar jag tydligen nöjestrycker på till höger och vänster. Så attttttt. Det positiva är väl att det stått en rulle tjärsnöre på det och det doftar väldigt trevligt nu. Negativt med det är att jag sitter och sniffar på mina handleder istället för att skriva.

och ja, skriva. Det vill jag. Det bor så mycket kaos i kroppen och själen att jag inte kan sortera det i mig. Jag tror jag skrev det sist också, men jag har inte lyckats få till det än. Behöver ett lugn för att skriva och det finns inget lugn i livet just nu. Lilla barnet sover ännu inte som det ska och datorhörnan är kAoZ. Kan jag skriva i kaos? Nej. Precis. Men! Om typ 1,5 månad kommer vår övervåning börja byggas i huset och efter det kan vi flytta upp sovrummet och EFTER DET kan vi ställa i ordning kontoret ordentligt på egen ordnad frikkin' plats. Om jag längtar? Något så förbankat.

sedan sist då? Utredningsmässigt står vi ganska stilla, vi har fått tider för besök på BUP i slutet av augusti så vi lever väl på det. Jag har börjat träffa en kurator via vuxenpsykiatrin, kan inte säga så mycket om det eftersom jag varit på en enda träff med hen än, men första intrycket var bra! Liv är snart 1,5 år och är så igång utvecklingsmässigt, det är fantastiskt att se! Hon förstår så mycket som vi säger och kan själv säga över 10 ord redan! Hon är så smidig och både springer och skuttar. Det enda hon är sämre på är sömn. Fortfarande. Vi funderar på att ta oss till Finland för att ha en som verkligen kan att titta på hennes tungband. Jag, som så klart läst på mazZor, är inte nöjd med hur det kollades här.

vad mer? Vi har kunnat lämna båda barnen till barnvakt över natten och då verkligen kunnat slappna av. Bada, äta i lugn och ro, prata med varandra och sådär. Vardagen går annars i 110. Nu jobbar Sami en vecka till och sedan får han semester i 4 veckor. Under dessa veckor hoppas jag att jag kan sluta amma. Av saker som tär på mig, är det en av dem. Vi planerar dela upp oss en del under ledigheten så att alla får göra något annorlunda. Kanske någon lyckas chilla också. Vi får se.

idag hänger lilla barnet med sina farföräldrar och mina tillbehör som mjölkko börjar göra sig påminda. Det är inte bara logistiken som är krävande för avlastning, det är också extra arbete i bakgrunden när vakten väl är på gång. Så. Ja. Med andra ord borde jag gå och pumpa ur tuttar nu. Plus att jag är hungrig. Men, detta bilddonande ska ta över en timme så jag återkommer möjligen i ännu ett inlägg.

vad det ska handla om? Ja-du. Något lär jag väl kunna krysta ur mig, tänker jag.