Inlägg

Idag har vi bott ihop i tio år.





ja, som rubriken säger så var det tio år sedan Sami och jag flyttade ihop. Då i en gammal lägenhet i stan, med våra grejer från respektive föräldrahem, nu i vårt eget hus med gemensamma saker och en plan framåt. Känns som det var två år sedan vi flyttade ihop, eller som att vi aldrig skulle varit ifrån varandra. Sjukt det där med tid. Beslutet att bli sambos har jag i alla fall aldrig ångrat, jag älskar att få spendera alla dagar med dig, Sami ♥

Tio månader.



tyckte jag hon var svår att fotografera till förra månadens inlägg...

nu har vi klarat av Livs första jul! Eller klarat av och klarat av, det gick bra! Sedan sist har Liv börjat gå och ställa sig upp själv, i den ordningen. Hon började lite smått i början av december och för varje dag har hon gått mer och mer och varit stadigare och stadigare! Hon är väldigt snabb redan!

hittills har inga fler tänder kikat upp, men hon dreglar rejält just nu så vi får väl se. Sömnen är riiiiktigt dålig på nätterna. Vi sover maximalt 1,5 timme i sträck. Dagtid kan hon sova 2 timmar vid ena vilan i alla fall. Hon har börjat peka på saker och tillkallar vår uppmärksamhet genom att säga "däh!" när hon pekar. Vi kämpar på med den fasta maten, för jag vill snart trappa ner amningen på grund av mitt psykiska mående. Vi får se.

Bakom kulisserna | Julkort 2019.



alltså sorry not sorry, vilka STÖRT gulliga ungar jag har?!

Lilla familjen på Stenudden.



ikväll skulle vi varit på det årliga julbordet med Samis ursprungsfamilj, men det krockade tokigt med Tovas "familjekväll" på dagis så vi fick stå över denna gång. Enligt traditionen har vi tagit en familjebild sedan Tova föddes, den kunde vi ju inte hoppa över i år bara för att vi missade julbordet! Ovan ser du hur bilderna blev, och så här såg vi ut förra året.

Förlossningsberättelse | Liv.




Prolog...

inför denna förlossning hade jag hunnit vara peppad, nervös, rädd, arg och förväntansfull. Vi hade varit i kontakt med Aurora-barnmorska på grund av händelserna sist och fått gå på flera ultraljud för att hålla koll på kommande bebis vikt. Jag hade läst en del förlossningsböcker och kände att det ska funka, det måste funka.

enligt planen som vi gjort upp med vår läkare skulle vi göra en hinnsvepning var tredje dag, vi hann göra sex stycken och de hjälpte antagligen inte så mycket. Jag öppnade mig till tre centimeter med mjuka kanter, men det skulle kanske ändå ha hänt. Därför bestämdes det att förlossningen skulle sättas igång i vecka 40, bebisen beräknades innan detta väga ungefär 3350 gram.






Kapitel 1: Induktionen

Tisdagen den 26:e februari åkte jag själv in till sjukhuset för att skrivas in på BB, Sami kom senare efter att han lämnat Tova på dagis. När jag stampade upp för trapporna tog jag i lite extra, som ett sista försök att få det att starta av sig själv. Det gjorde det inte. I informationen på BB tog samma barnmorska som vi gått till på Aurora-samtal emot mig, till min stora glädje! Hon skulle vara den barnmorska som satte igång vår förlossning. Dagen började med att jag fick ligga med CTG på magen och en infart i armvecket (som värkte så tusans att jag till sist fick Emla-salva i armvecket, eh). Enligt CTG hade jag små sammandragningar som jag själv inte kände av, så mindes jag att det var vid förra förlossningen också.

vid 10:15 tas vattnet efter några försök och jag väntade mig syndafloden som vid förra förlossningen, men denna gång var alla (inklusive jag) osäkra på om de verkligen fått hål på hinnorna då det knappt kom något vatten. Vid 10:50 görs en koll och några större sammandragningar som jag inte heller känner syns på CTG, värkstimulerande dropp förs på tal och jag blir nervös. Vi får gå till köket och ta ett mellanmål och medan vi står där och pratar känner jag något jag endast känt en gång förut - en värk! Värkarna börjar komma så smått och jag blir så peppad! Jag har alltså egna värkar, egna som min kropp gör helt utan något dropp! Woho - detta fixar ju jag!





Kapitel 2: Hanterar värkarna i min lilla bubbla

nästa koll görs 11:15 och min barnmorska tycker värkarna har kommit igång bra, men att det kanske borde kopplas på ett värkstimulerande dropp för att det verkligen ska dra igång. Jag tappar helt all pepp jag känt innan och tänker att nu kommer det bli exakt som sist, detta kommer sluta med ett akut snitt och hela baletten igen. Sami säger åt mig att jag måste berätta hur jag känner inför droppet, vilket jag gör. Barnmorskan tycker då att vi avvaktar med dropp och ser om värkarna trappas upp av sig självt. Jag sätter mig på pilatesbollen och där stannar jag i princip resten av dagen, det är enda stället där jag kan vara bekväm och ta värkarna utan att spänna mig. 11:45 finns en notering om att värkarna tar i mer, men att jag själv tycker att jag inte är i behov av smärtlindring än.

12:45 talas det igen om att läggas värkstimulerande dropp men då hade värkarna verkligen kommit igång och jag får hjälp att börja andas lustgas. Eftersom jag vill sitta på pilatesbollen åker CTG-dosorna lite hit och dit och det bestäms att lägga en skalpelektrod på bebisen för att de ska kunna följa hur den mår. 13:30 finns en notering om att de avvaktar med droppet på grund av att jag har täta värkar. Jag måste ta hjälp av journalanteckningarna för jag har så dålig koll på vad som hände i detta läge, jag fokuserade på att slappna av i kroppen och inte tänka negativa tankar. Fun fact: under största delen av förlossningen lyssnade jag på Andrew Bird - A nervous tic motion of the head to the left på repeat. Flöt liksom runt i tid och rum i min egen lilla bubbla. Sjöng med och brydde mig inte så mycket om något annat som hände.





Kapitel 3: Epidural och isglass

13:45 känns det som att ryggen ska gå av i varje värk, så jag ber om epidural, 14:30 kommer anestesidoktorn och lägger den. Jag är mycket otrevlig vid det läget och tycker han har tagit sin sweet ass time att ta sig till mig och hur vågar han vara så himla skojsam i mitt inferno?
Vid kontroll är jag öppen fem centimeter. EDAn gör det den ska och jag kan ta mig tillbaka till mitt avslappnade läge, jag sitter på pilatesbollen, dricker lite kaffe och skriver på messenger. 15:00 görs barnmorskebyte och jag får en barnmorska som jag träffat tidigare och gått igenom mitt förlossningsbrev med, så jag känner mig trygg med henom. Eftersom jag i mitt förlossningsbrev varit tydlig med att jag ville uppmuntras till att byta ställning ofta, fick jag prova sitta i sängen med en saccosäck, det var väldigt skönt och jag fick dessutom en isglass att äta. Dock märkte jag efter ett tag att värkkurvan på CTGn planade medan jag satt där, så jag begärde hjälp att komma ner från sängen och upp på bollen igen, där kom värkarna igång igen.





Kapitel 4: Först en värk och sedan en liten sneaky kompanjon

15:50 görs ny kontroll och jag har öppnat mig mot sju centimeter, bebisen roterar neråt precis som hen ska. 16:24 äter vi middag och mitt i allt börjar jag känna av värkar i ryggen på vänster sida, meddelar detta till min barnmorska och säger att jag tror att EDAn tagit snett, men hen säger att det är en ny fas som börjat: utdrivningsfasen. EDAn hade knappast tagit snett eftersom jag varit helt smärtfri i två timmar, i denna nästa fas skulle EDAn tydligen inte hjälpa speciellt mycket. Jag går tillbaka till min avslappnade bubbla och fortsätter andas lustgas, följer värkarna på CTGt och vet att det först kommer en "större" värk och att den väldigt snart följs av en "mindre" och sen får jag vila. Sami kan inte hjälpa mig så mycket just nu, för jag behöver hålla mitt fokus så jag kan slappna av - sitter alltså mest tyst och blundar och andas lustgas när jag behöver den. Han såg till att musiken inte stannade och frågade emellanåt om jag ville lyssna på något annat.

Vid 16:40 bedömer läkaren CTG-kurvan och ordinerar värkstimulerande dropp som, vad jag tolkar journalanteckningarna, sätts igång vid 18-tiden då det inte gått framåt. Jag är 10 centimeter öppen och bebisen har sjunkit ner, men det går långsamt. Då droppet börjar göra sitt är det dags att krysta, jag känner inte att kroppen skulle "hjälpa till" att krysta, men jag följer med värkarna och krystar på känsla. Här hjälper min barnmorska mig att byta ställning ofta. Sami står vid mitt huvud och peppar mig, jag hade nog inte orkat kämpa enda fram utan honom. Han får också ta en titt när bebisen kommit så långt ner att de kan se hennes huvud. "Oj, så mycket hår hon har!"





Kapitel 5: "Nu kommer hon!"

Runt 19:30 kontaktas läkaren, barnmorskan bedömer att jag börjar bli trött och uppgiven. Jag tänker att ja, ta hit läkaren, hen kan hjälpa mig. Hen kommer rädda mig. Jag hade nämligen varit på väg att packa ihop och gå hem, för det var så jobbigt alltihopa. Läkaren kommer och jag piper att hen måste hjälpa mig, jag är då beredd på både snitt och sugklocka bara det ska vara över. Hen kikar på CTG och pratar med barnmorskan, sedan säger hen "nämen, det här klarar du själv!" med peppig röst. Så mycket för den räddningen, alltså. Min barnmorska hämtar en handduk som hon virar ihop och vi använder för att ha dragkamp med - och då går det snabbt framåt! Vi drar och jag krystar och, eh, vrålar och 19:49 är bebisen född! Innan hon var ute frågade de om jag ville känna på huvudet, och jag hade trott att jag ville det, men allt var så intensivt och jag hann inte stanna upp i värkarna för då hade jag tappat fokuset så det blev mest ett snabbt "nej, sluta prata med mig!" som svar på det. Eh. När bebisen var född klättrade hon i princip direkt upp till bröstet och tog tag, och där stannade hon. Moderkakan kom utan problem två minuter senare. När bebisen föddes hade hon navelsträngen lindad ett varv runt halsen, men fick fina APGAR-poäng ändå - 9 / 9 / 10.

Jag fick några skrubbsår och en liten 2:a gradens bristning, så några stygn syddes. Ingen aning om hur många faktiskt, men barnmorskan satt en stund och sydde. Det vet jag, för jag frågade cirka sju gånger om hen faktiskt inte var klar snart. Jag var så himla klar med att bli pillad i underlivet. Tack men nej tack, liksom. Det är bara Sami som vet hur det såg ut, för jag ville inte titta efter. Till sist var barnmorskan nöjd med stygnen och vi fick vara ifred och äntligen fick vi den omtalade förlossningsbrickan. Cirka de godaste smörgåsarna jag ätit i mitt liv.

7 timmar och 15 minuter hade jag regelbundna sammandragningar
1 timme och 4 minuter krystade jag
Sammanlagt tog förlossningen 8 timmar och 21 minuter

Det känns som att den tog en vecka eller fem minuter. Tid är svårt när en håller på med så konstiga saker som att föda barn. Efteråt frågade min barnmorska om jag pratat med mina vänner om förlossningen och frågade vad jag sagt, och jag svarade sanningsenligt att jag hade pratat med dem och avrått från vaginala förlossningar, ehe. Inte för att snitt är så himla kul det heller. Tyvärr ska ju barnet ut på något sätt ändå. Nåja, nåja.




... Epilog

Vi stannade fem dagar på BB, sista dagen var vi kvar mest för att Sami tyckte att vi skulle det. Själv var jag redo att checka ut redan dagen efter, men på grund av olika orsaker kunde vi inte det. Dels gick ett gammalt sår upp i mitt öga vid krystskedet så jag fick gå med lapp för det i några dagar och dels hade bebisen, Liv, några prover som visat avvikande vid första tagningen så de skulle tas om inom några dagar. Hon blev väldigt gul och vi var på återbesök två gånger innan det rätade upp sig, men behövde inte ens sola för att det skulle ordna sig. Efter denna förlossning har jag inga psykiska men, allt gick som jag ville och Liv är en väldigt nöjd och glad liten person så vi har till och med fått en rosa bebisbubbla denna gång! Jag antar att det är därför det tagit sådan tid för mig att skriva denna förlossningsberättelse, jag har liksom ingenting jag behöver bearbeta.
Och det där med att en förlossningsupplevelse kan läka en annan - det stämmer. Det är verkligen sant. I och med denna förlossning har jag känt att jag helt kunnat stänga dörren till hur det gick sist. Så sjukt skönt. Också sjukt skönt att jag är klar nu, jag har mina barn, jag har två helt olika förlossningar i bagaget och jag är så nöjd.

Lillajul-marknad 2019.



foto: Sami.

Nio månader.


9 månader på insidan    /    9 månader på utsidan

så sjukt att detta lilla kraftpaket har bott i min mage. Med Tova var det mer greppbart på något sätt, medan Liv känns så självklar i vår familj att jag inte ens reflekterar över att det var jag som bakade henne. Så här skrev jag i min sista graviduppdatering:

"känns som att den senaste veckan varit tre veckor lång av någon anledning,
kanske för att det varit så mycket besök och kontroller inbokade. Knas.

men tänk: till helgen är vi en familj på fyra personer ♥"



så har Liv blivit nio hela månader. Hon fortsätter vara samma förnöjda och glada bebis som vi lärt känna tidigare månader, men sover - det gör hon inte. Hela föregående månad sov hon i princip endast när jag låg bredvid henne och endast om jag också somnat, för hon vaknade till emellan och kollade om jag fortfarande sov bredvid. Låtsades jag sova i det läge att jag inte lyckats somna, så sov hon vidare. Om inte, vaknade hon och började härja omkring. Dagtid vilar hon fortfarande två längre och en kort vila.

nu står hon mer och mer själv och kan sitta på knä och nästan ställa sig upp från sittande på golvet. Hon älskar att dra iväg med folk som stöder henne när hon går! På egen fot har hon gått två steg här och där, mellan grejer som står nära varandra. Liv har börjat peka och kan visa att hon vet var lampan, mamma, pappa och Tova är. Hennes bästa grej att säga är "mamma", hon kallar även pappa och Tova för mamma, ehe. Utöver det säger hon "hä-häj", "dääj!", "kchsse" och något som låter väldigt likt "Elvis".

hon ammar mest ännu, inte mer och inte mindre än förut. Ganska konstant. Hon vaknar ungefär varje timme under natten igen nu, men nu är hon ju förkyld så kan ju bero på det. Plus att hon klämt upp FYRA nya tänder på en gång, så hon är numera sextaggare och såååå farlig att amma. Aj. Annars äter hon plockmat bäst, försöker vi mata henne spottar hon ut, för hon måste ju se vad det är vi sätter i munnen på henne!

i princip hela månaden som gått har Liv varit sjuk i någon slags obestämbart virus, så det har ju klart påverkat både sömn, aptit och humör. Hon har snorat, haft nässelutslag, spytt och febern har gått upp och ner i omgångar, inga svar på vad det är förutom "ibland kräks barn av virus" har vi fått. Nåja. Håller tummarna för friskare månader framåt!

Stillheten.